288
— Och huru skulle du anse den, som förenade er två?
— Det är ej möjligt för någon, ers majestät.
— Icke möjligt för någon? Och Gustaf höjde sitt hufvud. Det var verkligen någonting kungligt i denna rörelse, som klädde honom väl.
— Jag är ännu alltför ung och eger dessutom, ers majestät, ingen samhällsställning, hvarken rang eller börd, som skulle kunna berättiga mig att med någon slags framgång höja min blick till henne. Men icke nog härmed; i denna stund är jag mindre än intet: jag är anklagad. I mina drömmar deremot, ers majestät, springer hjertat ofta bort med förståndet. Gud hjelpe mig!
Döring yttrade endast hvad han kände; men han hade också aldrig förut så tydligt som nu insett afståndet emellan sig och Louise. Nödvändigheten att besvara Gustafs fråga, upplyste honom om hans verkliga ställning. Icke desto mindre kände han sig orolig öfver svaret, emedan det öppnade en utsigt öfver hans egen obetydlighet, för hvars ringhet han ej mera kunde blunda. Han såg på konungen, liksom han hoppades att finna sig jäfvad af honom; men konungen jäfvade honom ej.
— Du har rätt, yttrade han efter en stunds tystnad med vanlig köld.
Svaret nedslog Döring ännu mera. Det föreföll honom, som om han fått sin obetydlighet på en gång bekräftad af ett mägtigt kungaord.
Då Gustaf inkom i arresten, hade han framträdt till midten af rummet och qvarstannat der. Hans hållning egde något stolt och orörligt, som, ju längre han qvarblef, gjorde ett besynnerligt intryck på Döring. De frågor han gjort, saknade lif och värme, och Döring kunde ej afgöra, huruvida de föranleddes af vänskap eller ovilja, kommo från ett deltagande hjerta eller från en missnöjd, men tvekande sinnesstämning. Det senare syntes Döring antagligast, allra helst som han märkte en tankspriddhet hos konungen, hvilken han ej annars kunde förklara.
— Hvad anser du att en konung framför allt bör vara?
Detta förhör egde på längden något obehagligt och retsamt för Döring.
— Rättvis, svarade han emellertid, och mild, tillade han derefter.
— Anser du att jag behandlat dig så? återtog Gustaf, lika oböjlig och lugn, liksom om han talat till en mur.
Frågan sporrade Döring att begagna sig af tillfället för att uttala sina innersta tankar.
— Jag är en ung man, ers majestät. Litet har jag ännu pröfvat verlden och förmår måhända ej att bedöma allt, som sig bör. Men om äfven mitt omdöme någon gång tager fel om det konventionelt passande, misstaga sig likväl ej mitt hjerta och min hederkänsla om det rätta och rigtiga,
— Huru har jag då behandlat dig?
— Orättvist, ers majestät.
