Döring väntade ett utbrott af vrede; men konungen rörde sig ej. Ej ens den minsta förändring syntes i hans ansigte.
— Du fordrar, att en kung skall vara rättvis, men talar äfven om mildhet?
— Rättvisa, ers majestät, är samhällets mildhet, och mildhet är guds rättvisa. Såsom konung är ni något af båda delarne. Er magt bär den sköna titeln: Vi med guds nåde.
Under det Döring yttrade detta, lifvades han af en ädel känsla. Den sårade stolthet eller rättsinthet, som spänt ett slags harnesk kring hans bröst, försvann. Inför den ihärdiga köld, hvarmed han betraktades, kände han sig liksom afväpnad, och han började nu tro, att konungen endast fordrade, det han skulle gifva efter, för att förklaras fri.
— Nåd! bad Döring och föll på knä för Gustaf.
Häftigt klappade dervid hans unga hjerta, och hans blick vände sig, lifvad af det ädla beslutet, bedjande och gladt upp emot Gustaf.
— Och du älskar Louise Posse? anmärkte han blott, utan att tyckas fästa sig vid någonting annat.
— Nåd, ers majestät, bad åter Döring.
Konungen betraktade honom under en stunds tystnad lika uttryckslöst som förut, hvarefter han vände sig om på klacken och aflägsnade sig utan att ha yttrat något mera.
Konungen hade glömt att återlemna honom brefvet. Döring märkte det ej, förr än han redan aflägsnat sig med det. Han kände sig djupt nedslagen deröfver, men hvad var att göra?
Åtta dagar förgingo, utan att Döring såg någon annan än vaktmästaren. Då konungen, utan att med en enda vink eller med ett enda ord besvara hans bön om nåd, aflägsnade sig från arresten, upphörde han att längre hysa ett fåfängt hopp om rättvisa af honom. I stället väntade han den af lagen. Han väntade att blifva inkallad för någon pröfvande och undersökande rätt; men äfven deri missräknade han sig. Han väntade slutligen att någon af hans vänner och gynnare skulle hedra honom med ett tröstande besök, men lika förgäfves. Alla syntes ha öfvergifvit och bortglömt honom.
Mera än en gång genomgick han i sina tankar Vincents nu mera i konungens hand befintliga bref, utan att lyckas begripa något af de anspelningar, som deri talade om en hemlighet, bunden vid hans person.
Ju mera han också betänkte detta ämne, desto mera öfvertygades han att det icke kunde direkte röra honom sjelf; men han älskade, och förestälde sig snart att det rörde den han älskade.
Ifrån denna stund egde han ej mera något ögonblicks ro. Han sammanväfde nya och olika möjligheter, den ena mera orimlig än den andra, men alla af en egenskap att hålla honom i en ständigt orolig sinnesstämning. Summan blef ock, att en fara hotade henne — hvarifrån och hvarför — det förmådde han ej utreda, men lika mycket, hon hotades af en fara, och han var nära att störta emot muren af vrede och smärta öfver att icke kunna hasta till hennes hjelp.
