det mellan de dödlige inbördes i det förgängligas vexling såsom menskligt samfund.
I frimureriets stiftelse och institutioner ligger nödvändigheten af ett mysterium. I öfrigt är frimureriet just ett sådant, som aldrig fullkomligen kan uttalas och beskrifvas, emedan dess ideal går ut i oändligheten, och ordens verkningar, egentligen att tala, icke äro synliga, och derför aldrig kunna i tal och skrift uppfattas annat än i sin allmänhet.
Men frimureriet har ej fått förblifva sig sjelft. Under dess täckmantel har charlataneriet och bedrägeriet ofta spelat; än har det uppenbarat sig såsom mysticism eller alchemi, än som politik eller illuminatism, och än såsom jesuitism eller jakobinism o. s. v.
Bland alla dessa afarter intaga måhända de asiatiska bröderna det märkvärdigaste rummet, icke allenast i allmänhet derföre, att man i deras statuter till det mesta återfinner, »hvad som innefattas i det klerikala tempelmureriet, äfvensom i det ungerska och hermetiska», utan äfven enskildt för Sverige, derföre att detta förbund en kort tid spelade här en viss, ehuru ganska förgänglig roll.
Lik en annan Cagliostro, uppträdde Boheman hos oss såsom detta sällskaps öfverhufvud.
»Filosofien var», yttrar en biograf om honom, »den tidens sens commun och religionen föraktad. Det religiösa sinnet i de ädlare naturerna sträckte sig efter hvarje fantom. I en sådan tid vallfärdade Boheman som apostel för en vishet, djupare än de vises filosofi, nobläre än de frommas kristendom. Han slöt genom kraften af en mystisk sympati ej blott förnäma, utan äfven regerande personer inom sin trollkrets. Han var det synliga öfverhufvudet för de asiatiska bröderna och recipierade inom Liljan de lättrogne, som höllo i hans händer. Han reste omkring och höll tal vid Tysklands små hof och stiftade loger i norra Tyskland, Danmark och Sverige. Ty till sitt fädernesland återvände dock stundom den gåtlike mannen.» Hans papper, som fråntogos honom, då han arresterades, och hvilka förvarades i den så kallade bohemanska kistan, »bevisade, att han var hufvudman för de asiatiska bröderna, att dessa med ed förbundos att aldrig upptäcka den styrande församlingens vistelseort eller namnen på medlemmarne i det enväldigt styrande rådet, hvilket egde domsrätt öfver alla regeringar, folk och slägter, öfver menniskors lif och död, samt rätt till ovilkorlig och blind lydnad af medlemmarne i orden. Äfven fruntimmer kunde i orden intagas[1]. I Sverige väckte han regeringens upp-
- ↑ Boheman har efterlemnat en ganska intressant lefnadsbeskrifning, författad af hanom sjelf kort före hans död i Hamburg den 14 April 1831, och hvilken finnes tryckt i »Gömdt är icke glömdt, III häftet.» I denna lefnadsteckning förnekar väl Boheman all förbindelse med asiatiska bröderna, men enär allt för öfvertygande omständigheter tala deremot, måste man antaga att hemliga bevekelsegrunder förmått honom till en sådan förnekelse. Han uppgifver sjelf följande rörande den orden, hvari han var upptagen:
»Jag gjorde bekantskap i Hamburg med en engelsman, vid namn Stephens.
