min faster i Göteborg, som i lifstiden hållit mycket af mig, på samma natt och timma aflidit.»
Men frimurarne sjelfva hafva ej heller alltid varit fria från tron på mera än menskliga kunskaper och krafter.
»Endast de» — läses i ett frumurare-dokument från 1440-talet — »äro i besittning af den konsten, att upptäcka nya konster; och denna konst mottogo de första murarne af gud. Medelst denna upptäcka de hvilka konster de vilja och den rätta vägen att meddela dem. Hvad andra menniskor upptäcka är blott tillfällighetens verk och har hitintills varit af föga betydenhet…»
»De dölja konsten att bevara hemligheter; och det af det skäl, på det att verlden icke må kunna dölja något för dem. De dölja konsten att göra under och förutsäga tillkommande ting, och det till den ändan, på det att nämnde konster icke må missbrukas till onda ändamål af gudlösa menniskor…»
Att således enskilda sekter, bildade för särskilda syftemål, utgåfvo sig eller tilltrodde sig ega icke allenast all verldslig vishet, utan ganska mycket derutöfver, kan ej förefalla någon underligt.
Svärmisk, fantastisk, djupsinnig och dunkel, men derjemte poetisk och hänförande är instruktionen för den högsta graden af de asiatiska bröderna. Den beskrifver skapelsens uppkomst, elementens ordnande, menniskans och menniskoslägtets födelse och utbildning.
Icke mindre märkvärdig är uppränningen till denna sekts grundläror, hvaraf vi ej kunna neka oss nöjet att meddela följande:
»Detta system antager fyra skapelser: 1) den osynliga skapelsen, Aziloth, skapelsen utom tiden, 2) den första allmänna synliga skapelsen, kallad Beria, 3) andeskapelsen, Zezira, och ändtligen 4) verldarnes skapelse, vid namn Asia. Den oändlige frambragte först homogena väsenden, de förklarade heliga andarne. I den förståndiga verlden herskade morgonrodnadens son, det första utflödet af den oändlige i den förklarade skapelsen. Han var så förklarad, att strålarne af den oändliges majestät gingo rakt på honom, och hela andeverlden låg mellan den oändlige och honom. Omkring den oändlige voro sju härliga andar lägrade, som mottogo de första utflödena af den oändlige och voro de enda medlare, genom hvilka den eviges majestät uppenbarade sig. Den oändlige herskade öfver denna skapelse, hvilken man kallade de heliga andarnas skapelse. Men morgonrodnadens son herskade öfver millioner ända till guds söners kretsar. Morgonrodnadens son kände att de sju allsmägtiga andarna voro det medel, genom hvilket den oändliges härlighet så högtidligt uppenbarade och utbredde sig genom alla kretsar ända till omätlighet, men att han och alla hans utflöden voro underdåniga den oändlige, emedan de buro den eviges majestäts bild i sig, bilden af den heliga sjelfständiga elden, förutan hvilken ingen förklaring kunnat ega rum. Morgonrodnadens son sträfvade efter sjelfständighet, och de otaliga andar, som han beherskade, följde honom. Den oändlige undandrog honom derföre sina utflöden, och nu uppstod
