300
— då ljuset upphörde — ett mörkt, kallt, af eldpartiklar uppfyldt vatten, ett jordartadt, slemmigt, svafvelaktigt saltvatten, mot eller gyttja, kaos, erebus. På detta kaos sväfvade guds ande, d. ä. den verldsskapande anden, den oändliges eller ordets son, sväfvade öfver vattnen. Denna guds ande hette Elohim. Morgonrodnadens son fick nu namn af Lucifer, emedan han är den första osynliga menniskans bild i förklaringen.
— Nu skedde den verldsskapelse, som Moses beskrifver. Elohim hade i öster en trädgård, den han tagit af Schamajin, d. ä. af eld och vatten, den skriften kallar Eden, och hvars jord bär namn af Adamah, som väl bör skiljas från jordens Eretz. Här församlade Elohim alla krafter och substanser i en punkt och skapade menniskan efter sitt beläte, hvilken här i fasta östern kunde på en gång öfverskåda alla regioner af den synliga skapelsen. Här gaf han henne magt att herska fritt, liksom morgonrodnadens son hade herskat i den förklarade skapelsen. Denna menniska kallade Elohim Adam eller menniskan af röd, jungfrulig jord. Adam var sammansatt af två actioner, den manliga och qvinliga, och dock blott en, och hela skapelsekraften låg i honom innesluten. Han var härlig, genomskinlig och glänsande. Men morgonrodnadens son, nu kallad Lucifer, var hans och den oändliges vedersakare. Han fattade den planen att draga Adam i sitt förderf. Adam, hvilken beherskade hela skapelsen, fann intet i den omätliga rymden, som kunde likna honom, och dock önskade han sig något, för att se sitt herravälde ökadt. Denna önskan var den fria viljans skeppsbrott. Nu sof begärets första sömn. Här skilde Jehova-Elohim vattnet från elden, tog vattnet och bygde deraf qvinnan. Nu var hos honom vatten, blod och lif, efter den mörka verldens bild. Lifvets träd var Adam sjelf, och kunskapens träd på godt och ondt var qvinnan.
Äten icke af dess frukt, sade Jehova-Elohim, ty då skolen I döden dö. Men qvinnan, lysten efter det odödliga herraväldet, kände Adams skapelsekraft, till hvars bruk hon öfvertalade honom. I detta ögonblick blefvo de kött, ben, lif och blod efter djurisk art, ty döden hade bemägtigat sig dem. De hungrade äfven på djuriskt sätt. Nu fingo de sin boningsplats på den mörka materiella jorden. Adam behöll nu all magt, kraft och härlighet, som han uti förklaringen hade egt hos sig innesluten; uti hans kroppsliga omklädnad låg allt på andligt sätt förborgadt. Men Jehova-Elohim hade pålagt honom och hans efterkommande, att de blott med möda, sorg och yttersta ödmjukhet skulle kunna söka denna kunskap och endast genom ånger och bättring kunna finna den. Detta är arfsyndens hemlighet.»
Under en tid, då så många afarter af frimureriet korsade hvarandra, och alla sökte dölja sina innersta afsigter i det djupaste mörker, torde det blifva svårt för de flesta att numera med säkerhet spåra de asiatiska brödernas hemliga förbindelser och dolda förehafvanden. Ganska antagligt är det emellertid, att de stodo i närmare eller aflägsnare beröring såväl med jakobinismen som med den så kallade stricta observansen o. s. v.
