304
— Död, sade jag, allt är död utan ljus; och ett halft ljus är en half död. I lefven och ären dock döde.
Vid dessa ord nästan slocknade solen i fondhvalfvet, och åskan tilltog allt mer och mer.
— Verlden är död, mörkret är död, synden är död. Verld, mörker och synd, det är trefaldig död, det är förräderi mot ljuset och mot den, som uppenbarat det. Förräderiet straffas med trefaldig död.
— Svärjen I mig evig tystnad, så svärjen tre gånger vid tre, fem och sju.
— Jag svär, svarade Döring. Och han hörde samma löfte äfven gifvas af de tvänne andra.
Åskan rullade dervid allt starkare och starkare.
— Jag svär…
Solen i fondhvalfvet slocknade.
— Jag svär…
Utom de svagt glimmande ljusen blef det nästan mörkt i rummet.
— Himmelen mottager er ed i sin famn, och andarna höra er, började talaren åter, under det han reste sig upp. Öppna din famn, himmel, och sänd en lysande blixt ned och visa oss, hvad verlden är utan uppståndelse och förklaring, hvad mörkret är utan ljus, hvad våra kunskaper äro, så länge stoftets slöja betäcker vår blick.
Talaren tystnade. Åskan ökades.
Döring kände sig underlig till mods. Han blickade på Vincent. Denne satt blek och dyster med blicken sänkt mot jorden.
Nu hörde han talaren framsäga några ord, hvilkas betydelse han ej förstod.
En blixt sken dervid till genom rummet och upplyste det för ett ögonblick med en klar glans.
Bårtäcket hade dervid försvunnit ifrån den på midten af golfvet stående likkistan, och då Döring kastade sin blick ned i den, såg han — ett benrangel liggande der.
— Se der hvad verlden är — blott stoft.
Men med en åskskräll, som i detsamma skakade hela rummet, slocknade blixten och ljusen, och det vardt fullkomligt mörkt omkring honom.
En stunds tystnad uppstod ånyo.
— Ty, såsom för en synds skull, återtog talaren, är fördömelse kommen öfver alla menniskor, så kommer ock genom ens rättfärdighet lifsens rättfärdighet öfver alla menniskor.
— Och jag såg en engel komma från himmelen, och han hade en nyckel och en kedja i sin hand. Med kedjan band han den gamle ormen, och med nyckeln stängde han honom i en afgrund.
— Och gränsen mellan jord och himmel, mellan död och lif, mellan mörker och ljus försvann. Allt blef himmel, lif och ljus.
— Och engeln var som en lilja; och vingarne voro som liljans blad; ur kalken blickade dess ögon såsom klar morgondagg.
