holm som stodo bredvid honom, fruktade han nu allra mest en demaskering.
— Trenne englar hafva förkunnat eder sin vilja, fortfor talaren, och hafva lagt i eder hand klafven till de trenne hjertbladen i liljans kalk: kunskapen, profvet och ordet.
— Förstån I nu, eller hvad?
En lång tystnad inträdde. Talaren syntes vilja samla sina tankar. Vincent hade under hela tiden ej lyft sin blick ifrån golfvet. Tystnaden fortfor, den var djup som i grafven.
— På det I tron må, må I äfven se! afbröt talaren tystnaden.
Talarens röst var stark och högtidlig. Han hade rest sig upp och han blickade omkring sig med ögon, strålande af inspiration.
— Högborne furste, Salomos visaste vikarie, stig närmare!
Dörings närmaste granne framträdde dervid emot altaret. Denne var således hertigen.
— Liksom i en öppen bok läser jag i ditt hjerta och i din själ.
— Samla dina tankar kring en tanke, kring en önskan, på det jag må se, hvad du fordrar af mig.
Åter en djup dödstystnad. Talaren fixerade derunder stadigt hertigen.
— Jag vet, hvad du tänker. Jag vet, hvad du önskar. Ske dig, som du vill.
Härunder fattade talaren en på altaret liggande kort förgyld staf, liknande en spira, och gjorde trenne korstecken öfver hertigens hufvud, hvarefter han vände sig om emot solen i fondhvalfvet och gjorde samma tecken.
Vid det första hvitnade solens guld, vid det andra bleknade dess strålar bort, och vid det tredje försvann solen och det mörknade i rummet.
En underbar och besynnerlig känsla intog Döring.
Afbrutna, korta ord framstöttes derefter af talaren. Det var en besvärjelse, men på ett för Döring obekant språk. Besvärjelsen varade ungefär en qvart. Härunder höjde talaren emellanåt sin röst på ett förvånande sätt. Man hörde att han var lifvad ända till exaltation, och man trodde sig nästan förstå honom, utan att man likväl förstod ett enda ord.
Nu ropade han tre gånger den aflidne Gustaf den tredjes namn. En åskskräll hördes dervid, och en blixt upplyste det i djupaste mörker försänkta rummet. I detsamma syntes en gestalt i fonden uppstå liksom ur jorden, betäckt med ett blodigt linne. Hans ansigte var blekt som ett liks och ögonen glasaktiga och stirrande. Dragen voro dock så lika porträtt, som Döring sett af Gustaf, att han genast igenkände honom.
— Hvarför kallar du mig? frågade vålnaden.
— Säg oss din broders, hertig Carls, framtid.
Vålnaden svarade intet.
— Jag befaller dig att svara! Skall han bestiga Sveriges kungatron?
— Han skall det.
