310
— Genom hvad magt skall han bestiga den?
Vålnaden teg åter.
— Tala, jag befaller! Skall han bestiga den genom 3, 5 och 7?
— Han skall det.
Vålnaden drog sig härvid tillbaka, liksom hade den velat aflägsna sig.
— Stanna! Jag har rättighet att göra dig tre frågor.
— Fråga!
— Hvad öde väntar din son?
I stället för svar skakades huset liksom af en våldsam jordbäfning, och rummet upplystes af en ny blixt, vid hvars sken man såg huru vålnaden sjönk ned under det öppnade golfvet. Allt vardt åter försänkt i mörker och tystnad. Men då rummet liksom af osynliga händer ånyo upplystes, låg hertigen nedböjd på sina knän framför altaret.
— Hörde du och såg du din egen tanke? frågade talaren.
Ja, svarade hertigen; men hans röst var darrande.
— Schalom Alecha[1], fortfor talaren och gjorde ånyo trenne korstecken öfver hans hufvud, hvarefter han tillade: Gas soletobah[2].
I detta ögonblick afbröts talaren af ett häftigt buller utifrån, hvilket syntes vara alldeles främmande för hvad som tilldrog sig inuti rummet. Alla vände sig också om, blickande åt dörren. Bullret fortfor emellertid och blef allt starkare. Döring märkte en viss oro i besvärjarens ansigte och såg huru Vincent, lyssnande, för första gången höjde sina ögon från golfvet. Man förstod snart, hvad det var fråga om. Bullret kom från porten till det hus, hvari de voro. Otåligt bultande, tycktes någon vilja slippa in. Snart hörde man äfven huru porten öppnades, och snabba steg hastade uppför trapporna.
— Förräderi! utropade talaren.
Vid detta ord reste sig Vincent upp ifrån sin plats. Hans ögon rigtades mot dörren.
— Hertig, fortsatte talaren, visa din furstliga magt.
Hertigen reste sig långsamt upp, liksom vaknande ur en dröm. Reuterholm — ty Dörings andra granne var ingen annan — vände sig emot dörren. Sjelf drog Döring sig åt sidan för att på afstånd betrakta hvad som tilldrog sig.
Man bultade nu på dörren till sjelfva besvärjelserummet.
— Öppna, öppna! ropade man utifrån.
Reuterholm afkastade kapuschongen från sitt hufvud och nalkades dörren. Vrede och förbittring visade sig i hans ansigte.
— Jag skall öppna, svarade han.
Då dörren sprang upp, inträdde en ensam person. Ett par andra stannade utanför.
— Förräderi! utropade äfven den inträdande.
Då Döring igenkände i honom samme okände, som han sett på
