Riddarhustorget vid Gustaf I:s staty, började hans hjerta klappa oroligt, emedan han anade att det nu gälde honom. Han misstog sig ej heller deri.
Med förvåning blickade de närvarande på hvarandra. Vincent stod med orörlig blick fäst på den inkomne, blek och allvarlig. Denna syn var ej egnad att uppmuntra Döring.
— Du? yttrade Reuterholm. Hvad betyder det? Du? upprepade han åter. Hvilka äro då vi?
— Förräderi! återtog dervid talaren, ännu qvarstående vid altaret med besvärjelsestafven i sin hand. Man har här infört en falsk recipient och icke den rätte. Blotta edra ansigten! befalde han derefter.
Då kapuschongerna nedfäldes, såg Döring, huru allas ögon med brinnande förbittring vände sig emot honom. Vid åsynen af hertigen, landets regent, och Reuterholm, regentens regent, kände han sig både missnöjd och orolig öfver sin ställning.
— Dömen honom! utlät sig talaren. Visen eder värdige det ljus, som jag låtit utströmma öfver eder. Jag nedlägger den fläckfria liljans helgd, o furste, inför dina fötter. Förlåt förräderiet, och du trampar den i stoftet; straffa det, och du gör dig värdig att på en gång blicka in i dess allraheligaste kalk. Du eger magten!
Döring kände sig djupt nedslagen. Redan anklagad och arresterad för ett majestätsbrott, anklagades han nu äfven för ett förräderi. Döring kastade en frågande blick på Vincent, men denne iakttog ej dess mindre en gåtlik tystnad. Han hade infunnit sig för att erhålla någon upplysning om en hemlighet rörande sig sjelf; men ännu hade han endast hört talas om andras hemligheter, och, hvad farligast var, äfven om hertigens enskilda, för Döring hitintills obekanta drömmar att bestiga tronen.
Han trodde sig ett ögonblick vara bedragen af Vincent och inlockad i en djerft spunnen, satanisk intrig, ehuru han icke kunde utgrunda någon orsak dertill.
Döring hade mekaniskt dragit sig tillbaka närmare dörren; de öfriga deremot rådslogo kring altaret.
Den nyss anlände, för Döring okände, berättade, att han af sin ledare blifvit förd och uppehållen på olika ställen, att han slutligen misstänkt honom och på affordrad upplysning snart kommit under fund med att mannen ej tillhörde sällskapet, utan måste ha varit köpt. Utan att den okände kunnat förekomma det, hade mannen derefter aflägsnat sig. Ensam hade nu den okände skyndat till samlingsstället.
En fjerdedels timme gick; Dörings ovisshet om sitt öde var för honom plågsam. Härunder erinrade han sig den arme gardisten, som kanske för hans skull äfven skulle lida.
En klocka slog i detsamma half tolf. För hvarje slag klockan slog, slog äfven hans hjerta ett våldsamt slag. Återkom han ej till arresten inom en halftimme, skulle hans oförsigtiga och kanske alltför lättsinniga utflygt kosta en annan lifvet.
