Det nästan gladde honom att genom ett modigt handlingssätt i tysthet kunna förödmjuka Vincent, hvilken synbarligen tycktes frukta att möta hans ögonkast.
— Lyd! befalde talaren.
Man syntes vara orolig öfver hvad Döring ämnade göra. Hans blick, hans gång, hela hans figur och alla rörelser vittnade om en beslutsamhet, som kom de närvarande att frukta ett våldsamt uppträdde.
Men Döring kastade endast en kall och likgiltig blick på dem och uttog åter stegen emot den svarta masken, som väntade honom.
Jag skall visa att jag icke fruktar, icke ens för döden, tänkte Döring och lade i det samma sin hand i den svarta maskens, hvilken slöt sig nära nog med ett skrufstäds kraft omkring hans.
Ännu en gång vände dock Döring sig om och såg sig tillbaka. Vincent föreföll honom dervid annorlunda än förut.
En stark rörelse syntes arbeta inom honom. Han uppbar sitt hufvud med värdig hållning. Ögonen vidgades af eld och kraft.
De öfriga iakttogo tystnad. Föreställningen att det gälde en ung mans lif tycktes nedtrycka deras mod.
— Låt oss hasta härifrån! yttrade Döring till den svarta masken.
Men då han ville begifva sig derifrån, hörde han en röst befalla sig att stanna, och Döring kände sig ovilkorligt manad att göra det.
Vincent hade framträdt midt för altaret, och allas uppmärksamhet syntes nu med öfverraskning fästa sig vid honom.
— Ett nytt förräderi! utropade Boheman med häpnad och förskräckelse tecknade i sitt ansigte. Bröder, sluten en krets omkring er mästare! Liljan är i fara.
Under det han talade, slog han ånyo trenne slag med besvärjelsestafven emot metallskifvan; vid det tredje slaget upprullades det kring väggarne fästa svarta klädet, och ett led af hitintills dolda, i ordens hemligheter invigda personer syntes.
Ett sorl af missnöje och ovilja ljöd emot Vincent. Döring, som nu började förmoda att Vincent åtminstone ej uppsåtligt svikit honom, hastade modigt fram till hans sida för att gifva honom det bistånd han förmådde.
Vincent förblef tyst intill dess sorlet lagt sig. Hertigen och Reuterholm jemte den tredje för Döring okände, senast inkomne personen hade slutit sig till Boheman.
Boheman stod med lyftad besvärjelsestaf. Hertigens panna hade lagt sig i mörka, hotande veck. Reuterholms ögon nästan sprutade eld.
Döring kände sig lycklig och glad. Ögonblicket hänförde honom. Han tänkte på nöjet att få försvara sig, att få strida.
Snart återkom tystnaden.
— Sänk besvärjelsestafven, yttrade nu Vincent, sansen och lugnen er! Här finnes intet förräderi.
Men Vincent afbröts af de öfriga.
— Förklara dig, förklara dig! ropade man emot honom från alla håll.
