314
Vincent såg lugnt omkring sig.
— Förklara mig? upprepade han. Nåväl, det är på min befallning, som den tredje högst lysande brodern blifvit uppehållen på sin väg hit.
De närvarande kunde ej återhålla ett utbrott af ovilja.
— Det är på min befallning, fortfor emellertid Vincent, som Döring blifvit hit införd.
Oviljan gaf sig luft i ännu häftigare yttringar.
— Tystnad! befalde Vincent.
— Hvem är du, frågade Boheman, som vågar hvad du vågar? Jag vet endast en, som dertill eger rätt.
— Och denne ende är jag, återtog Vincent, under det han slog upp manteln, som betäckte honom, då en stjerna, fäst vid ett regnbågsfärgadt band, blef synlig. Stjernan förestälde en sol, i hvars inre en lilja syntes, omgifven af kabbalistiska tecken.
Alla sänkte sina hufvuden. Liksom förlamad nedsjönk Bohemans hand med besvärjelsestafven till sidan.
— Min väg, talade Vincent, går med solen om dagen och med månen om natten, från öster till vester; jag är den lefvande bokstafven, mer betydande än I betyden; jag betalar eder i det innersta rummet för edert arbete; jag pröfvar och förkastar; mitt budskap är eder lykta; mitt vetande edert ljus och min magt eder luft. Hören, hvad jag säger eder! Under min rastlösa vandring från öster till vester har jag pröfvat eder. Jag har funnit ljuset klart och luften ren. I det innersta rummet skall jag betala eder för edert arbete. Döring har jag kallat. Honom har jag pröfvat och invigt. Han är pröfvad och invigd. Upptagen i förbundet som han nu är, skall förbundet beskydda honom!
Hertigen närmade sig till Vincent, som en furste närmar sig en annan furste. Men det låg något vacklande och fruktande i hans gång.
— Brödernas osynlige stormästare inom den nordiska cirkeln, sade han, du såg Gustafs vålnad; bekräftar du hans ord?
— Ja.
Och Vincent upplyfte sina händer och vände sig åt öster, vester, söder och norr, liksom välsignande, under det han mumlade ord, som Döring ej förstod.
— Jag anbefaller Döring i er gunst, hertig, sade han derefter. Jag har funnit honom värdig.
Derefter befalde han Döring följa sig; men då han kom bakom altaret, stannade han ännu en gång.
— Jag är såsom eldstoden i öknen, jag leder och försvinner, utan att något spår finnes efter mig.
Och ännu en gång utsträckte han välsignande sina händer.