Vincent förde Döring bakom altaret genom fondhvalfvet. Så snart de utkommit derifrån, befunno de sig i några vackra, nätt möblerade, väl upplysta smårum.
Döring beundrade Vincent och slöt sig med en ynglings hänförelse till honom. Han kände också ett lifligt behof att uttala sin tacksamhet och sina känslor.
— Lemna det der till en annan tid, bad Vincent honom likväl, så snart han började yttra sig. Vi torde hafva vigtigare saker att tala om.
De stannade derunder vid en dubbeldörr, ledande till ett annat rum.
— Du har redan visat prof på själsstyrka, förtroende och mod, fortfor Vincent, och ändock frågar jag dig nu, om du verkligen eger mod?
Döring svarade intet, men såg förvånad upp, och Vincent blickade in i hans öga och tryckte derefter hans hand, hvarpå han öppnade dörren.
I rummet såg Döring blott en enda person; men denna enda tilldrog sig också hela hans uppmärksamhet.
Klädt i en fotsid, hvit drägt, låg der ett fruntimmer på knä vid en fördjupning eller nisch i väggen. Hon tycktes icke hafva märkt att dörren öppnats samt att Vincent och Döring inträdt, emedan hon alltjemt förblef orörlig på sin plats. Döring hade säledes tid att se sig omkring. Rummet var icke särdeles praktfullt möbleradt, tvärtom ganska enkelt. Det enda ovanliga der var en jungfru-Maria-bild i nischen och en liten piedestal på sidan derom, hvarpå ett utrunnet timglas stod.
Det knäböjande fruntimret tycktes hafva bedt och under bönen glömt bort tidens gång, glömt bort till och med sig sjelf.
Men i detsamma föll hans blick på ett slagur, som stod längst in i rummet. Visaren pekade öfver half tolf. Med förskräckelse erinrade han sig gardisten och nödvändigheten att skynda tillbaka till högvakten.
Upptagen och hänförd af de så hastigt på hvarandra följande tilldragelserna, hade Döring för en kort stund verkligen bortglömt sin så vigtiga förbindelse till soldaten.
— Stilla, för all del stilla! bad Vincent, som märkte hans otålighet.
— Jag måste genast härifrån, yttrade Döring. En menniskas lif beror derpå.
— Hvad menar ni dermed?
— Lika mycket. Jag måste härifrån.
— Dröj ett ögonblick. Hon återkommer nu till sig sjelf.
Så sakta Vincent och Döring än talat, hade det hviskande ljudet likväl småningom nått damens öra och återkallat henne till sig sjelf, utan att hon likväl tycktes tänka på att någon fans inne hos henne.
— Förfärligt! Huru länge skall jag hata och älska, förbanna och välsigna på en och samma gång, yttrade hon, under det hon upplyfte sitt ansigte. Allsmägtiga försyn, barmhertighet, barmhertighet!
Vincent nalkades henne.