317
— Kom, kom!
— Min Gud, det är då verkligen han!
Och hon släppte ljuset på golfvet för att kunna tacksamt och lofprisande sammanknäppa sina händer. Vincent följde uppmärksamt hennes häftiga sinnesrörelser och ville föra henne till soffan.
— Låt mig vara, sade hon. Jag är icke sjuk, endast upprörd. Oroa dig icke, jag är åter lugn.
— Döring måste aflägsna sig, erinrade Vincent, tjensten kallar honom.
Vid denna påminnelse spratt Döring till. En blick på klockan visade honom att han ej hade något ögonblick att förlora.
— Klockan slår strax, anmärkte han, jag måste härifrån, och han drog sig derunder tillbaka till dörren. Han tänkte på sin vän, soldaten, och en kallsvett fuktade hans panna.
— Om tjensten kallar er, gå! inföll Wanja. Dröj endast ett ögonblick. På det att vårt första möte icke endast måtte blifva en dröm för er, så mottag detta minne.
Och hon tog en kedja med ett vidhängande porträtt, infattadt i guld och ädla stenar, från sin hals och kastade kring hans.
— Gå nu! tillade hon derefter.
Kallad af Vincent, inträdde en tjenare.
— Stanna inne hos furstinnan, befalde henne Vincent. Hon torde behöfva din hjelp.
Döring hörde befallningen och stannade på dörrtröskeln, blickande tillbaka.
— Hvad vill allt detta säga? mumlade han för sig sjelf; en furstinna — mitt förstånd står stilla.
Då Döring utkom på gatan, hörde han att klockan redan började
slå tolf i Riddarholmskyrkan. Räknande slagen, hastade han framåt.
Nu slog klockan äfven i tyska kyrkan. Ljudet af hvarje slag
uppväckte förskräckelse hos honom. Han såg i sin föreställming den tappre
soldaten, som så oegennyttigt bisprungit honom, fängslad, dömd och
skjuten. Då klockan slog sista slaget, var han framme vid Stortorget.
Han ökade sina steg, han sprang, han flög. Ännu ett tornur började
att med dofva slag tillkännagifva timmen. Det var S:t Nikolai. Han
passerade i detsamma förbi dess ingångsport. Snabb som en vind,
ilade han vidare. Ännu några steg och han hoppades vara framme.
Klockan slog sista slaget. Han hörde nu huru posten vid högvakten
ropade sitt: »lös af»! Han andades knappast. Nu tystnade soldaten,
men i denna stund var han äfven inne på den yttre borggården, och
sakta och försigtigt hastade han mellan pelargången, bakom vakten.
Snart var han uppe i korridoren, der postkarlen, lyst af en svag och
flämtande lampa, vandrade fram och tillbaka så lugn, som om han ej
fruktat någonting.