318
— Här är jag! sade Döring.
— Godt!
— Du har varit orolig. Jag har dröjt i det längsta.
— Orolig, nej för tusan! Ni har tvärtom kommit ett par minuter tidigare tillbaka, än jag trodde.
— Ett par minuter tidigare?
— Visserligen! Aflösningen är ej här ännu. Den dröjer minst ett par tre minuter till.
— Du har således icke fruktat att jag skulle uteblifva?
— För fan, nej! Derpå har jag ej ens tänkt.
— Tack derför, kamrat!
— Ni skulle kunna göra mig en stor tjenst, herre, i fall det så orimligt bär till, att ni blir dömd till döden.
— På hvad sätt?
— Jag antager att ni blir arkebuserad, förstås.
— Låt mig höra din önskan.
— Det skulle vara en heder för mig, om ni… Han teg stilla, liksom hade han fruktat att utsäga sin önskan.
— Fortsätt!
— En heder för mig, om ni, i fall ni nödvändigt skall skjutas, särskildt anhölle, att jag finge vara med bland skyttarne.
— Du vill det?
— Ni skall veta, herre, att jag är en af bataljonens bästa skarpskyttar. Jag svär er, att kulan skall träffa midt i hjertat. Ni skall dö så lätt som af en slagattack.
— Jag lofvar att uppfylla din önskan. Hvad heter du?
— Ärlig, n:o ett, vid andra majorens kompani.
— Ditt namn är en vacker fullmagt. Jag skall ej glömma det.
— Tack för den hedern, herre, tack!
— Du lofvade mig att, då jag återkom, säga mig orsaken, hvarföre du lät mig lemna arresten. Jag är nu åter — och…
— Det var sant det, men…
— Säg ut.
— För tusan, jag skäms för att göra det.
— Säg mig det likväl.
— Må göra. Det var af fåfänga, som jag släppte ut er.
— Af fåfänga?
— Jo, ser herm, det är rasande roligt att göra någonting ibland, som man kan vara litet smått stolt öfver. Tyst — hör ni stegen dernere på gården — nu kommer aflösningen.
— Ett ord till. Jag kan ej tro på din uppgift. Andra skäl måste ha bevekt dig.
Soldaten skrattade.
— Kanske, sade han.
— Låt mig höra.
