— Förråd mig blott icke. En soldat får icke prata. Vakthafvande löjtnanten befalde mig att göra hvad jag gjort.
— Hur skall jag förstå det?
— Det vet icke heller jag; men han tillade…
— Hvad tillade han?
— Att konungen ville så ha det.
— Konungen?
— Aflösningen skramlar redan i trapporna. Hvar och en nu på sin plats.
Döring inträdde i arresten, och gardisten sköt dörren i lås bakom honom.
— Halt werda? ropade han i detsamma.
— Aflösning! svarade korporalen.
Och under det att aflösningen verkstäldes, kastade sig Döring uttröttad på sin säng.
Då Döring genomgick de två sista timmarnes så hastigt på hvarana vexlande tilldragelser, kände han sig nästan förvirrad. Ifrån början till slut egde han icke förmåga att förklara någonting. En hel serie af frågor störtade genom hans tankar, den ena ej mindre en gåta än don andra. Hvem var Vincent? Hvad kunde afsigten vara att införa honom i det der hemliga förbundet? Hvem var furstinnan? Af hvad anledning hade slutligen konungen anbefalt tillmötesgåendet af hans önskan att på ett par timmar se sig befriad ur arresten?
Öfverlemnande honom att sjelf söka leta sig fram i den labyrint af oförklarhga tilldragelser, hvari han befunnit eller befann sig, vilja vi af uppmärksamhet för vära läsare likväl gifva en liten vink om ett och annat.
När konungen återkom till sina rum, märkte han först att han tagit Dörings bref med sig. Vid ett ytterligare genomläsande af det, för att få någon ledtråd för sitt omdöme om förhållandet emellan Louise och Dörng, förnam han det möte Vincent stämt med den senare. Misstänksam, som konungen var, beslöt han att ställa Döring på prof, i hvilket ändamål han också uppkallade vakthafvande officern samt gaf honom sina ordres, hvarefter allt det öfriga gick af sig sjelft.
Vincents åtgärd att införa honom i det hemliga förbundet torde man väl icke få ge någon annan eller högre betydelse än den Vincent sjelf angifvit, eller afsigten att likaledes pröfva hans karaktärsfasthet, klokhet och mod.
Om furstinnan skall läsaren snart åter få höra talas.
