322
— Om jag vore konung, skulle jag låta nåd gå för rätt och blott landsförvisa honom.
— Anser du då en landsförvisning vara ett mindre straff än döden?
— Man beröfvar honom åtminstone då ej lifvet?
— Men hvad är lifvet, om man beröfvas sitt fädernesland? Månne af alla straff en landsförvisning icke är det grymmaste?
— Huru ämnar då ers majestät behandla Döring?
— Rättvist.
— Kanske — och ett nästan omärkligt ironiskt leende spelade på Adlerstjernas läppar — kanske ers majestät ämnar insätta honom åter i sin tjenstgöring såsom drabant?
— Nej.
Och konungen vände honom ryggen.
Adlerstjerna kände sig från denna stund icke väl till mods. Han visste icke, hvar han hade konungen. Så mycket trodde han sig likväl vara säker på, att Döring en gång för alla förlorat Gustafs välvilja. I sjelfva verket kunde också det vara alldeles tillräckligt för Adlerstjerna. Hans önskan sträckte sig egentligen icke längre än att tillintetgöra hvarje möjlighet för honom att närma sig Louise.
Men förhållandena skulle snart erhålla ett annat utseende.
Grefve Posse, fröken Louise's fader, anlände till Stockholm.
Posse-slägten är en bland de äldsta i Sverige. Redan under medeltiden finnes dess namn antecknadt i fäderneslandets häfder. Slägtens stamfader — Nils Pusa — lefde i slutet af 1200:talet och i början af det 13:de. Dess ättartafla intill våra dagar eger många i fäderneslandets tjenst utmärkta och berömda krigare och statsmän. Men en bland denna slägts mest framstående personligheter var Louise's fader.
I en framskriden ålder, mellan 60 och 70 år, drog han sig tillbaka ifrån de offentliga ärendena, för att i familjelifvets lugn sluta sina dagar.
Men tapper och beslutsam i faran, klok och lugn i rådsalen, alltid fosterländsk, manlig och redlig, hade hans ord under flera årtiondens lopp gått och gält såsom fullvigtigt mynt, alltid motsvarande den prägel de buro, och när han ännu någon gång talade, hörde man honom med uppmärksamhet.
Till sina tänkesätt var han för öfrigt aristokrat i ordets ädlaste betydelse. I adeln såg han fäderneslandets försvarare och mecenater. Ett godt hufvud, ett varmt hjerta och en stark arm voro egenskaper, utom hvilka han ej erkände något kamratskap; men der de funnos, der öppnade han sin famn, för att sluta en ädling till sitt bröst. Han var sträng i det ridderliga, han var fördomsfri i det rätta. Det ädla framåtskridandet i hvad förståndigt var, egde i honom en man att räkna på och den sanna upplysningen jemväl alltid en trogen vån att stödja sig vid. Endast det dåliga, under hvad form det än visade sig, egde i honom en afgjord fiende.
På ett handslag af honom kunde man förlita sig; det var en försäkran, som aldrig bröts.
