Hofmarskalken och Adlerstjerna besökte honom.
Då de inträdde till honom, lemnade Louise rummet. Han berätlade dem, att han af vigtiga skäl bhfvit kallad af konungen till Stockholm, och att han redan haft ett par timmars enskild audiens, men han förtrodde dem ej, hvari de vigtiga skälen bestodo. Han talade om sin dotter med tillfredsställelse och glädje, stolt öfver hennes behag och ännu stoltare öfver hennes jungfruligt milda och dock redan om eget omdöme vittnande förstånd. Om Adlerstjerna och hans tankar på Louise yttrade grefven icke ett ord. Man trodde sig veta, att han icke ogerna sett den böjelse, som en tid tycktes uppväxa dem emellan; men han hade aldrig vidare befattat sig dermed, utan låtit saken gå sin egen gång, lemnande åt de unga att sjelfva uppgöra, hvad som hufvudsakligast endast rörde dem.
— Här är ugglor i mossen, yttrade hofmarskalken till Adlerstjerna, då de lemnade grefven.
— Jag fruktar också derför. Han var kallare och ändock vänligare emot mig än förr.
— Louise lemnade rummet då vi kommo. Vi måste vara på vår vakt.
— Ni öfvergifver mig således icke?
— Aldrig.
Adlerstjerna, en gång uppskrämd ur sin säkerhetssömn, vakade, snart sagdt, i en oupphörlig feberyra. Han blott hörde och såg, för att sedan göra sina slutsatser. Härigenom fick han äfven den underrättelsen, att Dörings fader väntades till hufvudstaden, ehuru han ännu icke var anländ. Utan betydelse kunde detta icke vara. Också förskräcktes han deraf nästan mera än af allt annat.
Öfverläggande med sig sjelf, kom han till följande tvenne slutsatser.
Antingen förberedde Gustaf en noggrann och fullständig undersökning i afsigt att skipa en sträng rättvisa, eller också hade han inom sig redan erkänt att han haft orätt, och ämnade Döring en lysande upprättelse.
Båda delarne voro möjliga. Rättskänslan var stark hos Gustaf. I hvad han trodde sig hafva rätt gaf han aldrig efter; men ansåg han sig hafva orätt, gaf han också upprättelse, utan att derför alltid erkänna, att han haft orätt. I båda fallen slöt han sig inom sig sjelf liksom skalet kring sin kärna, utan att likväl någon kraft alltid verkade här mognande. I öfvertygelsen att han handlade rätt, gick han blindt sitt öde till mötes utan att rådgöra med någon. Denna inom sig envist och blindt slutna tro, att han handlade rätt, var för honom ett sakrament, som bestämde öfver hans öde och ledde honom rätt ofta. Ljuset fick ej utveckla de skatter, som eljest lågo såsom fröämnen i hans själ och i hans hjerta. Han utestängde det, i och med detsamma han innestängde sig inom sig sjelf. Och i natten inom sig tog han stjernorna stundom för irrbloss och irrblossen stundom för stjernor.
Den andra af de tvänne här nämda möjligheterna nedslog Adler-
