326
allt, hvad han visste, icke allenast hvad han sjelf sett, utan äfven ryktesvis hört.
From var af naturen en tystlåten karl, med undantag likväl då han fick tala om Döring och hans fader, hvilka han med en gammal trotjenares hela svaghet beundrade. För dem allt — kunde sägas vara hans valspråk — för alla andra intet.
Att emellertid mycket af hvad From berättade var origtigt eller vanställande, låg i sakens natur. Dels af hans brist på urskilning, dels ock af hans oförmåga att genomskåda förhållandena, erhöll icke hvarje omständighet sin rigtiga färg. Han berättade helt enkelt efter gehör.
Adlerstjerna åhörde From med den största uppmärksamhet och uppmuntrade honom emellanåt med ett smickrande bifall, för hvilket han märkte att From var ganska svag. Dessa bifallsyttringar lönade sig också ganska väl, emedan Froms talang, som han kallade sin skicklighet i talarekonsten, ständigt fick liksom nytt lif deraf.
Vi vilja ej upptaga tiden med att anföra Froms vältalighetsprof, utan nöja oss med att omnämna de tvänne omständigheter, vid hvilka Adlerstjerna egentligen fäste sig.
— Och si när amiralens då kom tillbaka från utlandet — det ä' nu flera år sedan — så hade di lilla Döring med sig. Han kunde då vara vid lag ett år.
— Ett år? Och huru länge var amiralen borta?
— Hela sommarn, kan tro.
— Är du säker på att Döring ej var född, då amiralen reste utrikes?
— Gu' ä' jag så; man hade aldrig hört ett nys omen.
— Besynnerligt! Amiralens, säger du, voro utrikes endast omkring ett halft år?
— Som jag säjer, och det vet hela socken till på köpet.
— Och gossen var årsgammal, då de återkommo?
— Så vid lag, ja!
— Du måste misstaga dig, min gubbe. Om Döring äfven blifvit född genast, då de reste ut, skulle han efter din mening ändå ha varit ett halft år äldre, än hela den tid de voro utrikes. Förstår du ej att det är en omöjlighet?
— Omöjligt, säger herrn.
From kliade sig fundersamt i hufvudet.
— De' ä' ändå, som jag säjer, fortsatte han efter en stund, att herra ä' så kloka, så di gå utan på allt annat folk; för si inte har ja' tänkt på det der inte. Om han nu va' ett år fullt, mins häken, men se nog va' han en liten pojkvasing allti', de' ä' visst och sant de'.
Adlerstjerna sökte att få denna Froms besynnerliga uppgift närmare utredd, men alla hans bemödanden strandade dels emot Froms obekantskap med förhållandena, dels emot hans enfald.
Den andra uppgiften, vid hvilken Adlerstjerna fäste sig, utgjordes af de händelser, som inträffat med Döring, då han först anlände till hufvudstaden.
