Efter Froms utsago skulle han på Liljeholmen ha' hjelpt ett fruntimmer på flykten, som man höll på att arrestera; samt senare på natten slagits på en gata för ett par andra qvinnor o. s. v.
Adlerstjerna insåg genast att dessa uppgifter voro ganska vigtiga. Den första af dem — rörande Dörings födsel — var efter alla anledningar ej annat än ett misstag af From, men i bästa fallet kunde den dock blifva vigtig nog, klokt använd. Deremot var den senaste — rörande äfventyren, då han först anlände till hufvudstaden — så mycket vigtigare, emedan den vittnade om en lättsinnighet, som icke endast i hofvets, utan ännu mera i grefve Posses, och allra mest i fröken Louise's ögon, skulle nedsätta honom betydligt.
Förtjust af den upptäckt han gjort, begaf han sig till hofmarskalken, åt hvilken han förtrodde den.
Under öfverläggningen och samtalet derom öfverenskommo de äfven om en bestämd plan för sitt blifvande handlingssätt.
Det var likväl icke utan en stundom återkommande bitter känsla, som Adlerstjerna allt mer och mer fortgick på sin hatfulla och fiendtliga bana. Samvetet höjde ibland en förebrående röst inom honom, men passionen öfverröstade den ständigt. Tanken att i Louise's eget hjerta kunna förjaga och tillintetgöra hennes kärlek och sedan grundlägga der en böjelse för sig hade blifvit en fix idé hos honom. Och för att lyckas häri var det först nödvändigt att undanrödja allt, som närde hennes tillgifvenhet för Döring.
På kungliga slottet var lif och rörelse. Aftonen för den af konungen
anbefalda bjudningen var inne. Vagnar kommo och foro. Uniformer
vimlade och sidenklädningar frasade om hvarandra. De kungliga
rummen hade åter öppnat sina dörrar för att mottaga ett lysande hoflifs
nöjen och intriger.
Alla de mest framstående personerna i denna berättelse samlades också der, hvar och en med sina önskningar och syftemål.
Vi återse således nu Hedvig Elisabeth Charlotta lika glad, frisk och fördomsfri, men mera lysande, än då hon först uppträdde i detta arbete.
— Nå, min kära Franc, har ni något nytt skämt att låta oss skratta åt?
— Eller rodna åt, menar ers höghet?
— Ni börjar bli för gammal, Franc.
— Det är för en ungkarl ett skämt att gråta åt.
— Då har ni stort skäl att gråta.
— Jag gör det också, så ofta jag har tid dertill.
— Låt mig då höra, hvilka vigtiga saker, som hindra er att göra det ständigt.
— Jag hindras derifrån, ers höghet, emedan jag har så mycket att skratta åt.
