328
— Och hvad skrattar ni väl åt?
— Åt fruntimmer, som tycka att jag är för gammal.
— Min herre!
— Åt fruntimmer, som vilja veta, hvarför jag skrattar, då de anse mig för gammal.
— Franc!
— Åt fruntimmer, som bli onda, då jag skrattar åt dem, för det att de tro mig för gammal.
Hertiginnan hotade honom med fingret.
— Åt fruntimmer slutligen, som…
— Som…
Hertiginnan var ond, men nyfiken.
— Som hota mig förebrående med fingret, sedan jag öfvertygat dem, att jag ej är för gammal…
Hertiginnan skrattade.
— Oefterrättlige! yttrade hon. Er tunga blir säkert det sista, som dör hos er.
Och hon lemnade honom för att möta prinsessan Sofia Albertina, som nu inkom. Hjertligt tryckte de båda furstliga väninnorna hvarandras händer.
— Så allvarsam, erinrade hertiginnan.
— Jag kan ej neka dertill, jag mötte…
Prinsessan tystnade och såg sig omkring, om någon skulle höra henne.
— Du mötte…?
— Då jag skulle stiga ur vagnen, uppehölls min kammarherre af en befallning, som han utdelade till betjeningen — jag märkte det likväl icke — utan utsträckte handen och ville hoppa ned i den öfvertygelse, att han skulle mottaga mig. Du kan tro hur rädd jag blef, då jag kände att jag förlorade balansen och var nära att falla; men i detsamma hastade en främmande person fram och mottog mig.
— Du har dina små äfventyr. Och den der främmande personen var väl icke heller missbelåten med att få mottaga dig? Jag är säker på att flere än en skulle gerna ha låtit döda sig för en sådan lycka.
— Kära Hedvig, skämta icke. Du kan ändock icke gissa, hvem den okände var?
— Du talar om en okänd och synes icke desto mindre känna honom.
— Anmärkningen är rigtig. I sjelfva verket känner jag honom icke, och tror mig ändå känna honom något.
— Du blir otydlig.
— Jag har för dig omtalat alla de der små ledsamheterna, som hände mig den fatala aftonen, då jag besökte den döende Ehk.
— Det är alldeles rigtigt.
— Du minnes säkert också, att jag omtalade det en karl, insvept i en kappa, följde med vid sidan af den lilla vagn, som upptog mig
