Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/337

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
333

hade sammanfört hertigen och honom, hvarefter de recipierades i liljan, såsom vi i föregående kapitel beskrifvit.

Furstinnan deremot, trött efter resan, hade hållit sig inne intilldess presentationen på hofvet skulle ske.

Hon hade medfört till Gustaf Adolf ett af konung Stanislaus egenhändigt skrifvet rekommendationsbref, som, framlemnadt af Weisenburg, förskaffade henne tillträde.

Armfelt lutade sig mot en fönsterpost under samtal med fröken Rudensköld, då dörrarna öppnades och furstinnan syntes.

Upptagen af sitt samtal med fröken Rudensköld, hade han icke hört, hvarom konungen tillfrågat Vincent, och dennes svar. Det var först vid presentationen, som han erfor furstinnans namn och fädernesland.

Vid hennes åsyn dog hastigt skämtet på hans läppar och småleendet i hans ansigte.

Fåfängt tilltalade fröken Rudensköld honom, han hörde henne icke mera. Hans blick var oafvändt fäst på furstinnan.

— Raszanowsky? upprepade han. Det namnet är mig obekant. Och dock tyckte han sig hafva sett hennes mörka och eldiga ögon förr.

Flygtigt betraktade, ega alla ögon, dessa själens trogna speglar, den största likhet med hvarandra; och likväl, närmare granskade, hvilka delar af ansigtet kunna väl, under det att de uttrycka olika individualiteter, vara olikare hvarandra än dessa? Till form och färg ofta af en förvånande likhet, äro de desto olikare till uttryck, lif och glans. Man skulle kunna säga att glaset i synröret är detsamma öfver allt; men att det får en annan färg och klarhet, ett annat ljus och lif, allt efter som den genius är, hvilken sitter bakom det och blickar ut i verlden.

Skåda in i en älskad qvinnas öga, och du skall se, om den trohet, som hon lofvar dig, är sann eller falsk.

Betrakta en talares blick, och du skall förstå, om han är en kall diplomat eller en varm patriot.

De uttryck, som visa sig i ögat, äro syner för själen, och hvad själen en gång sett blir ett minne för lifvet.

Armfelt tyckte sig ha sett dessa ögon, flammande af mörk eld, förr. De erinrade honom om ett minne, vigtigt och dyrbart för hans hjerta, allvarligt och betydelsefullt för hans lif; ett minne omkring tjugo år gammalt, dödt och dock lefvande, lefvande och dock dödt, ett minne från hans ungdom, den friska tid, då hela verlden stod full med sköna löften, och han lefde af dem liksom fjäriln af blommornas doft.

Men ju mera han granskade furstinnan, desto mera öfvertygades han, att han icke sett henne förut.

Detta kalla, hårda och marmorhvita ansigte, med ögon liksom lånade ur hans hjertas ungdomslif, drog honom emellertid fängslande och underbart till sig.

— Hvarför betraktar du furstinnan Raszanowsky så uppmärksamt? frågade honom fröken Rudensköld. Känner du henne?