334
— Nej.
— Hon har ett allt för eget utseende. Alla ha tystnat, sedan hon inträdde.
Armfelt svarade intet.
— Äfven dig har hennes närvaro gjort allvarsam.
— Jag kan ej neka dertill, erkände han, Då man är glad och lycklig, säger man att en engel går genom rummet; jag skulle nu vilja säga, att döden går fram härigenom.
— Snarare hämden. Hennes ögon äro hvarken milda som grafvens förgät-mig-ej, eller glödande som kärlekens ros. Jag ser en glimmande dolk kastas i hvarje blick.
— Låtom oss nalkas henne.
Hertigen, Reuterholm och Boheman hade dragit sig in i ett annat rum. Konungen och hertiginnan öppnade ett samtal med furstinnan. Hofvet slöt en vid krets omkring dem.
— Ni fruktar således för Polen? frågade konungen.
— Polen liknar en qvinna, svarade furstinnan, som…
Fröken Rudensköld intog i detsamma en plats helt nära henne, och Armfelt placerade sig på något afstånd nästan midt framför henne, så att han noga kunde följa henne med sin granskande blick.
— Polen liknar en qvinna, återtog hon, då Armfelt nalkades, som man förrådt, tillade hon efter ett kort uppehåll. Polen har sedan århundraden älskat sin sjelfständighet såsom sin första och högsta kärlek, friheten såsom sin skönaste dygd; men dem, åt hvilka hon förtrodde vården om dem, förrådde henne. Blindt trodde Polen på sina ledares ära, för sent erfor hon att de icke egde någon.
Hon talade med lif och värme, hvarigenom hon tilldrog sig allas uppmärksamhet; eljest låg det något sträft i hennes röst, som gjorde den mindre behaglig.
— Lik en förrådd qvinna, har också Polen nu sönderfallit, inom sig slitet mellan kärlek och hat. Det tvekar mellan hämd på och försoning med sina fiender, allt under ett fortsatt lidande.
Alla hörde henne med deltagande, utan att någon sökte afbryta henne.
— Polen känner, att det skall gå under, hvad helst det må besluta sig till. Hämden skall störta det i en blodig anarki inom sig, försoningen i slafveri.
En flygtig feberrodnad skimrade härunder hastigt fram på hennes snöhvita, knotiga kinder.
— Och besluter det sig icke, skall det förtäras af sin egen vulkaniska eld.
— Ni har gjort rätt, furstinna, som lemnat ett land, hvilket icke är i frid med sig sjelft, anmärkte hertiginnan. Stanna qvar hos oss!
— Ju olyckligare ett fädernesland är, desto kärare bör det alltid vara för hvar och en att stanna qvar inom det. Det är med ett rike,
