Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/341

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
337

— Erinrar ni er Krakau, min baron? frågade furstinnan.

Hennes röst bibehöll sitt allvar och sitt lugn. Vincent drog sig något tillbaka, då Armfelt presenterades, men bibehöll sin uppmärksamhet oafvändt fäst på furstinnan. I detta ögonblick tycktes ingenting intressera honom, utom henne.

Ehuru Armfelt spratt till vid den gjorda frågan, förlorade han likväl ej sin fattning, utan besvarade henne med en annan fråga.

— Skulle det vara i Krakau, min furstinna, som jag haft den lyckan att någon gång vara i ert sällskap?

— Er förundran är naturlig, baron. Äfven jag skulle kanske nu mera ej erinra mig detta så korta och tillfälliga möte, om jag ej egt en vän, hvilken intresserade sig mycket för er och derför ofta talade med mig om edra intagande egenskaper.

Armfelt tycktes stå på en osäker grund. Med en lätt rörelse flög handen öfver pannan: den var fuktig och kall.

— Och denna er väns namn, om jag får ytterligare göra en fråga?

— Vänner emellan kallades hon…

Furstinnan tystnade ett ögonblick. Armfelt försökte att le, men förmådde det ej.

— Kallades? upprepade han…

— Wanja, min baron.

Armfelt kunde ej längre undertrycka sina känslor. Hans bröst häfde sig högt. Hans panna mörknade och klarnade i snabba öfvergångar. Hans ögon lyste, strålande af skön glans. Han andades ut, han ville tala.

— Om jag erinrar mig henne, min furstinna? Jag var ung, ännu ej tjugo år. Jag icke blott kände henne, jag älskade henne. Hon var min första kärlek, min ungdoms skönaste ideal. Ännu mer, hon var mina fantasiers och mina illusioners första paradisiska dröm. Hvad är hon? Hvar finnes hon?

Vid dessa utrop, vittnande om en gammal, ännu ej slocknad böjelse, led fröken Rudensköld svartsjukans qval. All verklig och djup kärlek eger endast en enda äregirighet, men skänker också i den icke efter någonting: den vill odeladt ega hvarje känsla i den tillbeddes bröst. Finner en älskande qvinna sig bedragen deri, blir hon — djefvul eller engel. Fröken Rudensköld tänkte icke mer på Armfelts egande. Omständigheterna, understödda af hennes egen stolthet, hade en gång för alla skilt henne från honom. Bland slocknande förhoppningar hade hennes suckar dött bort. Bland vissnade blommor hade hennes hjerta blödt. Men det sår, stoltheten gifvit henne, botade äfven stoltheten småningom. På det, som ej vidare kunde blifva hennes, tänkte hon ej mera; på hvad som var hennes bygde hon sin lyckas altare. Armfelts hand var en annans, hans hjerta var hennes. Detta hjerta blef också nu hennes enda verld, der hon trodde att hvarje längtan, hvarje aning och hvarje suck tillhörde henne.


Drabanten. I.22