336
— På diplomatisk väg kände jag, återtog Vincent, att furstinnan var här.
— Och det uppdrag, furstinnan lemnat er?
— Erhöll jag för tjugo år sedan i Polen.
— För tjugo år sedan, och ni hafva ej sett hvarandra sedan dess?
— Icke mer än några minuter.
— Och ni har ej glömt uppdraget?
— Jag glömmer aldrig ett vigtigt uppdrag. Det, som furstinnan gaf mig, var för mig dessutom af den egenskap, att om något minne finnes på andra sidan grafven, skall jag säkert erinra mig det äfven der.
— Det låter, min furstinna, som gåtor, allt hvad Vincent talar. Huru skall jag kunna förstå ett sådant uppdrag och ett sådant minne? Tjugo år? Min gud! man hinner att dö tusende gånger på en så lång tid.
— Och hvad Vincent sagt, är ändock, anmärkte furstinnan, ingenting annat än hvad jag, ej mindre å hans än mina egna vägnar, kan försäkra vara sanning.
Prinsessan kastade en blick på hertiginnan, liksom för att säga henne, att Vincent var mer än en vanlig menniska.
— I tjugo år, återtog hertiginnan, har Vincent haft ett uppdrag af er, och ni kommer först nu och frågar honom, om han fullgjort det?
— Deri synes mig ej ligga något underligt, fru hertiginna, allra minst om ens lefnads väl och ve beror på uppdraget. Tjugo år äro för en stark vilja endast tjugo minuter; men tillåt mig att också få göra er en fråga, ers höghet, finnes icke en baron — ja, jag tror han är baron, — en baron Armfelt vid svenska hofvet?
Allas blickar vände sig vid dessa ord på Armfelt.
— Kanske känner ni också honom?
— Icke egentligen. Jag har endast sett honom ganska flygtigt en enda gång för många, många år sedan.
Armfelt var helt och hållet öra. Fröken Rudensköld följde hans blickar och rörelser med oro. Hon såg att han kämpade under inflytandet af en oviss och plågsam sinnesstämning, då man presenterade honom.
Då furstinnans och Armfelts ögon möttes, uppstod en kort, men graflik tystnad. Alla tycktes med spändt intresse vänta, hvad som skulle komma. Det egendomliga i furstinnans hela väsende lofvade dem något nytt.
Armfelt återvann härunder sin vanliga hållning, ehuru det skämtsamma ej ville återtaga sin plats i hans eljest så glada, stolta och friska utseende. Det var, som hade ett åskmoln hängt öfver en af antikens apollogestalter.
Furstinnan liksom omslöt honom med elden i sitt öga. Sjelf erfor Armfelt verkan deraf, såsom hade hon klädt honom i en nessusdrägt. Han tyckte sig brinna, liksom Herkules, deri, men det var endast för ett ögonblick.
