af flere af den diplomatiska kårens medlemmar, utan af de högsta bland rikets dignitärer. De flesta af dem voro Armfelts politiska vänner.
Armfelt hänfördes lätt af allt, som trängde till hans friska själ och varma hjerta. Då han nu blickade omkring sig, andades han en friskare luft i männens krets. Kärlekens minnen dogo också bort, och äregirighetens förhoppningar vaknade i stället, då han såg det spända intresse, som lifvade alla.
Armfelt begaf sig direkte fram till konungen. Af hvad som nyss tilldragit sig var han emellertid ännu alltid icke så litet exalterad.
— Ers majestät, yttrade han, nu — eller aldrig.
Han uttalade dessa ord så högt, att hertigen och Reuterholm, äfvensom Liljensparre, hvilken slutit sig till dem, hörde honom.
Alla tre kastade på hvarandra en förstulen blick.
— Hvad har jag sagt? yttrade Reuterholm, man har fångat oss.
Hertigen svarade intet, men hans ansigte mulnade.
— Befall, ers höghet, och jag låter arrestera Armfelt genast, tillade Liljensparre.
— Här?
— Naturligtvis då han begifver sig härifrån.
Armfeltska partiet slöt sig tätt omkring Gustaf. Alla voro beslutna att icke längre dölja sina tänkesätt, och man hade dertill så mycket mindre skäl, som man var öfvertygad om att konungen var på deras sida.
— Önskar ers majestät tala med hertigen? frågade Armfelt.
Gustaf tycktes vackla, kanske orolig för utgången.
— Ers majestät har gifvit mig sitt löfte, och en konungs ord är man van att lita på i Sverige.
— Jag skall ej heller svika mitt. Jag väntar hertigen der inne i kabinettet. Du följer honom dit.
Sedan konungen aflägsnat sig, begaf Armfelt sig till hertigen.
— Hans majestät konungen anhåller att få tala med ers höghet. Han väntar der inne i kabinettet.
Hertigens ansigte mörknade; Reuterholms bleknade. Endast Liljensparres blick lifvades af högre glans.
— Hvad befaller ers höghet? frågade han hertigen ännu en gång. Ni tvekar. Haf den nåden, ers höghet, att se er om.
Då hertigen såg sig om, gaf Liljensparre ett hastigt tecken till en vid dörren stående hofbetjent, hvarvid denne till hälften öppnade densamma, och man såg utanför ett led af glimmande karbiner.
— Jag är beredd på allt, tillade Liljensparre.
— Försummar ers höghet detta ögonblick, inföll Reuterholm, så rycker man i det nästa den väsentliga magten ur edra händer: codicillen är erkänd.
— Hvad du gör, yttrade hertigen slutligen, glöm ej bort att du derför skall stå till svars inför nationen. Jag förlåter dig.
Armfelt, som äfven märkt vakten utanför dörren, fann något ovanligt deri och anade en fiendtlig afsigt.
