Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/346

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

342

Vincent undertryckte den rörelse, som arbetade i hans inre.

— Nåväl.

— En person med svart hår och blekt ansigte samt insvept i en vid kappa…

— Och hvad har man då berättat om denne person?

— Att han okänd inkommit på ett allmänt ställe och bjudit dem efter ett kort samtal på åtskilliga förfriskningar och sedan berättat dem, att en page från hofvet höll på att bortföra en flicka från förstaden, samt att man ej borde tillåta ett sådant ofog. Följden deraf blef — att man angrep oss.

— Och denne okände skulle vara jag?

— Ännu har man ej lyckats att få reda på honom, och man skall ej heller lyckas deri, emedan den okände kom och försvann. Endast jag, min herre, känner honom. Således…

— Således…

— Således inser ni, att jag icke utan skäl fruktar för er. Jag tror er icke vara, hvad ni synes. Ni omgifver er med en hemlighetsfull slöja, bakom hvilken jag tror mig skymta större syften än ni anger.

— Er fantasi, ers höghet, öfverdrifver. Jag försäkrar…

Ett sorl hördes i detta ögonblick åter ifrån det yttre rummet. Såväl Vincent som prinsessan vände sig ovilkorligen åt dörren.

— Hvad är det? frågade prinsessan och blickade oroligt på Vincent.

Vincent hade med ett enda ögonkast insett hvad som framkallat sorlet.

— Ers höghet, inföll Vincent, jag vet ej, om jag vågar påminna er om ett löfte.

— Det löfte jag tigande gaf, då ni åtföljde vagnen?

— I sanning, just det.

Prinsessan erfor en känsla af fruktan; men hon ville ej undandraga sig ett löfte, till hvilket hon ej genast nekat.

— Ni lofvade mig att göra mig en liten tjenst.

— Och ni begär — men ni afbryter vårt samtal.

— Jag skall ha äran att sedan fortsätta det; jag begär att ni lemnar denna röda karniol.

Vincent framtog och förevisade henne en sådan.

— Med ett kors inuti…?

— Som ni behagar se.

— Till hvem skall jag lemna den?

— Behagar ers höghet följa mig dit ut, så skall jag genast ha äran att säga det.

Ett löfte var Sofia Albertina heligt. Hon följde.




Då Armfelt, åtföljd af Ehrenström, begaf sig uti de yttre rummen fann han der före sig konungen och hertigen, omgifna icke allenast