Vi hafva sett det mägtiga inflytande, som Reuterholm utöfvade på hertigen. Det var en mystisk sympati, säga biograferna, som drog dem till hvarandra, hvaraf en nästan svärmisk vänskap från hertigens sida uppkom. Man känner, att hertigen vurmade, att han, till själen temligen slö och till förståndet ej särdeles stark, hängaf sig åt de vidskepliga dårskaper, som i vetenskap och religion, till och med i statsangelägenheter, såsom Arndt uttrycker sig, icke drömde om något annat än uppbyggandet af ett heligt och osynligt frimuraretempel. Reuterhohn förstod att begagna sig häraf. Hertigen fann sig lycklig i den nimbus af exaltation, hvarmed dennes svärmande ande omgaf honom.
Icke dess mindre visade sig en besynnerlig oro hos hertigen, då han nu kände sig ensam. Den förvåning och oinskränkta tillit, hvarmed han följt Reuterholm, öfvergick i en qvalfull obeslutsamhet. Man såg lätt, att en ny tanke höll på att göra sig gällande hos honom. Ögonen voro ej mera så glasartade som förut; de fingo mera lif och kraft. Det var nästan, som om ett slags individualitet hade velat arbeta sig fram. Med hvarje ögonblick tilltog äfven denna förändring. Under det att handen for öfver pannan, gick han nu med hastiga steg ett hvarf omkring rummet. Lika oförmodadt stannade han derefter framför bordet. Obeslutsam grep han efter pipan, men stoppade den icke, utan lade den åter ifrån sig.
I stället fattade han ringklockan, men han dröjde med den i handen och tycktes besinna sig. I nästa ögonblick ljöd den dock med en styrka, vittnande om den största otålighet.
— Hör, min vän, yttrade han till den inträdande hofmannen, jag kan ju lita på dig?
Hofmannen bugade sig.
— Kan jag anförtro ett hemligt uppdrag åt dig och anse det såsom dödt?
Åter en bugning.
— Godt, tillade hertigen och fattade derpå pennan samt skref i största skyndsamhet några ord på ett papper, som han derefter vek tillhopa och förseglade.
— Du kan ju rida, min vän, flyga, om det behöfs?
En tyst bugning besvarade äfven denna fråga.
— Välan då, tag en häst i högvakten, svep in dig i en dragonkappa, att ingen må känna igen dig, och hasta i sporrstreck till Liljeholmen, der du träffar egarinnan till denna biljett. Kom ihåg, att du skall hinna fram före Reuterholm, och akta dig väl att blifva sedd af honom. Farväl med dig!
Det dröjde icke länge, innan man såg en liten kavalleritrupp
långmmt skrida fram utför Storkyrkobrinken och kröka in på stora Nygatan.
I spetsen för det dubbla ledet red en officer och bredvid hans sida en
man, insvept uti en i rika veck nedfallande mörk kappa. Intet ord
