32
vexlades mellan dem. Men allt som mannen i den mörka kappan ökade sin hästs fart, ökade truppens befälhafvare äfven sin, och truppen följde hans exempel.
Då de kommo nära slussen, hördes snabba, häftiga hofslag bakom dem; men ingen fäste någon uppmärksamhet dervid; emellertid tycktes detta ljud ändock liksom sporra dem att ytterligare öka farten.
Den svarta kappan, tätt följd af sina ryttare, tog nu af öfver röda slussen; men, framkommen till närmaste bigata, kastade den i sträckande karrier framilande, ensamme ryttaren, som följde dem i spåren, sin häst åt sidan, passerade strömmen öfver blåa slussen och sprängde med sporrarne i den redan löddriga hästens sidor rätt uppför den icke obetydliga backe, som der vidgar sig.
Då den lilla beridna truppen hann upp till Södermalmstorg, såg man en ryttare svänga om hörnet af Hornsgatan.
Då ryttarne anlände till Adolf Fredriks torg, låg på sidan om gatan en häst, som störtat. Någon menniska syntes ej till bredvid den. Det var hofmannens häst.
TREDJE KAPITLET.
Dörrfönstret.
De händelser, som vi här berättat, tilldrogo sig i medlet eller närmare slutet af April månad 1792. Vintern, ovanligt stark under Januari och Februari månader, hade redan slagit om i början af April, och med undantag af de skogrikaste trakterna var marken redan bar. Äfven sjöarne hade brutit sin isbetäckning, ehuru isflingor simmade på den krusiga, mörkblåa vägen, och en och annan svag skorpa ännu låg qvar här och der vid strandhällarne. En och annan roddbåt var också redan i rörelse emellan de olika delarne af staden, och vid Skeppsbron såg man att lif och rörelse började återkomma, huru svaga än tecknen voro.
Då vi nu återvända till Liljeholmen, nödgas vi, innan vi vidare fortfölja några af de berättelsens trådar, som vi redan upptagit, här framställa, äfven med fara att för ögonblicket förlora läsarens bevågenhet, en ny, i handlingens väfnad ingripande person, under hopp likväl, att läsaren skall finna sig nöjd med bekantskapen.
Nästan på samma gång som Alm, styrande sin häst med grimskaftet och hvälfvande stora planer i sin oroliga själ, i fyrsprång lemnade Liljeholmen, fast besluten att uppsöka Reuterholm, nästan på samma gång anlände en annan resande till värdshuset; men han kom ej ifrån hufvudstaden, utan stora landsvägen från Fitja gästgifvaregård
