356
så kan jag traktera dermed, allra helst som det ger äfventyret dess rigtiga karaktär.
— Jag är högst intresserad deraf, allra belst som jag vågat framkomma med ämnet; emellertid — och han vände sig dervid till prinsessan — ser ers höghet att hvad jag sagt är långt mindre än hvad som i det hela egt rum.
En lätt förtrytelse beskuggade prinsessans anletsdrag.
Furstinnan åhörde Armfelt, nästan försatt i ett slags orörlighetstillstånd.
— Ni intresserar er således verkligen för saken, herr grefve.
Hofmarskalken rynkade sina ögonbryn, då han märkte det väl skalkaktiga, men ändock bitande uttryck, som åtföljde frågan.
— Tala, herr baron, säkert skola alla höra er, om ej med nöje, åtminstone med uppmärksamhet.
Adlerstjerna var för lifligt hänförd af sin egen föreställning, för att ana, hvarthän Armfelt syftade.
Fruntimren voro idel tystnad.
— Ni bör då veta, herr grefve, att de två herrar, hvilka man tänkte arrestera, voro öfverste Aminoff och —
Ett utrop af glädje afbröt hans yttrande.
— Och — fortfor Adlerstjerna, som likväl ej ansåg sin sak förlorad.
— Och jag, tillade Armfelt.
Adlerstjerna sänkte ej sin blick, men fäste den på Armfelt liksom för att genomtränga honom. Mången skulle i hans ställe ansett sig besegrad, men tvärtom fann han sig utmanad att fortsätta striden.
— Och fruntimret, herr baron, erinrade han. Var äfven hon i ert sällskap?
Fröken Rudensköld skulle ha velat undandraga sig att svara, men hennes samvete tillät henne det icke, och hon reste sig upp, rodnande af ädel harm.
Hon var skön, der hon stod, ung och stolt, blygsam och öppen, naturlig och rättsint, god och sträng emot sig sjelf.
Hennes blotta åsyn var tillräcklig att afväpna elakheten.
— Fruntimret var jag, min grefve, yttrade hon med lugn röst, ehuru hennes bröst derunder häfde sig oroligt. Och om ni vill veta, tillade hon derefter, hvem som anförde vakten, så —
— Tyst, min fröken, inföll Armfelt. Det är icke vår hemlighet, och vi ha ej skäl att anklaga någon.
En stråle af glädje spred sig sparsamt öfver furstinnans bleka anletsdrag.
— Ni har ett ädelt hjerta, hviskade hon till fröken Rudensköld, då denna åter satte sig ned. Tack! och hon tryckte dervid sakta hennes hand.
— Prisa hellre Armfelt, min furstinna, som föregick mig med ett så godt exempel. Jag förtjenar intet loford.
Ehuru Adlerstjerna erfarit en bitter känsla till följd af de erhållna
