upplysningarna, trodde han sig likväl ej härmed böra nedlägga sina anmärkningar.
Så länge en gnista af hat finnes qvar inom oss, eger alltid oviljan medel att underhålla lidelsernas eld. Så länge vi icke förlorat allt, förespegla oss ännu våra intressen framgångar, hvarpå till och med vårt förstånd någon gång tviflar.
Det hade hos Adlerstjerna blifvit en fix idé, att Döring icke skulle kunna erhålla Louises hand; och utan att kunna göra sig reda för denna föreställning, trodde han på den äfven i denna stund, då han mest fruktade för att han missräknat sig.
Han hörde ett halfqväfdt skämtande sorl från de närvarande och förstod allt för väl att det gälde honom; men han bemötte det med likgiltighet, under det att ironien drog hans läppar till ett förnämt, spefullt hån.
— Alltså, det var er, herr baron, som Döring hjelpte ur en kinkig belägenhet, i sanning, ej underligt då att ni tyckes ha visat honom en beskyddares välvilja; men, tillgif mig, var det äfven ni, som samma afton på Hornsgatan förde ett fruntimmer under armen?
Vid denna nya insinuation mot Döring ökades ännu mera förtrytelsen mot Adlerstjerna. Det syntes likväl ej bekomma honom någonting. Oförskräckt mötte han blick med blick, synbarligen besluten att djerft fullfölja sina slutsatser.
— Nej, min grefve, derom har jag mig intet bekant.
— Att fullständigt följa en ungkarls alla företag, är lika omöjligt som att följa vindens lopp. Det är ej heller min mening att göra det med Döring. I sjelfva verket må han också taga sig till, hvad han behagar. Det gör mig endast ondt att ett helt hof, hvilket jag haft äran att redan i många år tillhöra, skall taga miste i sitt omdöme om en person och skänka honom ett förtroende och bifall, som hans uppförande ej förtjenar. Jag har för öfrigt gått för långt i mina yttranden för att ej gå vidare. Vore dessutom Döring här, skulle jag ej undertrycka något af hvad jag har att säga, tvärtom skulle jag då ha mycket lättare att yttra mig än nu. Jag vet emellertid att Döring, kort efter det han lemnade Liljeholmen, fick tillfälle att utöfva ett nytt barmhertighetsverk. Det är mig väl obekant, hvad det var för en qvinna, som han påträffade arm i arm med en ung karl, men emellertid hade hon gifvit folket rättvisa anledningar till missnöje, som det ej heller underlät att uttala, då Döring uppträdde.
Prinsessans utseende härunder var ganska eget. Hon tycktes vilja tala, utan att hon likväl talade. Det låg så mycken, man skulle kunna säga, älskvärd harm och oro i hennes rörelser, och likväl kom intet ord öfver hennes läppar. Vrede och småleende omvexlade i hennes ansigte, men vreden tycktes tillhöra sjelfva mildheten, och småleendet förtrytelsen.
— Och vid hvad tid på aftonen skulle detta äfventyr egt rum? frågade hon slutligen.
