Vilda stormar rasade genom Mauritz’ hjerta i arresten, och om någon stråle af ljus flög öfver det mörka svallet, var det en ljungeld af förtrytelse, som krossade den sista spillran, hvarpå hoppet ännu sökte berga sitt ankare; nu deremot återkom lugnet, och med det — himmelen — stjernorna — solen. Ett barn kunde i denna stund ha tyglat honom.
De flacka och grunda naturerna afspegla deremot hvarken åskmolnet eller himmelen. Genom den ständigt grumliga ytan sticker ogräset fram.
Det var ett vackert ögonblick: ridderlighet och skönhet, stödda af den grånade ålderdomens hand, logo af kärlek emot hvarandra, och rundt omkring dem syntes glad öfverraskning lifva alla ansigten. Den enda lidande var Adlerstjerna, det enda hotande och mörka moln var hofmarskalken.
Hofmarskalken var en gammal ungkarl, som betraktade Adlerstjerna icke blott som en kär anförvandt, utan mera som en son. Redan under många år hade ett parti emellan honom och Louise varit den favoritföreställning, som ännu smekte hans tankar och underhöll en känsla af värme i hans eljest för familjelifvets behag kalla och slocknade hjerta. Adlerstjerna var hans enda arfvinge. Våra arfvingar äro de, hvilka vi hoppas skola liksom fortlefva vårt eget lif, äfven sedan vi sjelfva upphört att lefva. Allt som rörde Adlerstjerna, rörde derför honom. Hans tillgifvenhet för Adlerstjerna var, om man så vill, egennyttans, men det var bördens och anornas, icke snikenhetens. Rikedom egde han och Adlerstjerna redan mer än tillräckligt.
Såvida han icke på en gång ville afsäga sig alla sina hitintills hysta önskningar, var också intet ögonblick nu att förlora.
Att öfvergifva sina idéer, var att förråda sig sjelf. Han beslöt att strida, att tala.
I detsamma grefve Posse stod färdig att öfverlemna Louise åt Mauritz, trädde hofmarskalken emellan.
— Dröj ett ögonblick, yttrade han.
Hans utseende var orubbligt, strängt, beslutsamt och kallt.
Grefve Posse och Döring blickade förundrade på honom. Mauritz och Louise återkommo på en gång ifrån sina ljufva drömmars rike, och purpurrodnaden på den senares kinder försvann, jagad af en dyster aning.
Alla närvarande, till och med de furstliga personerna reste sig upp vid hofmarskalkens oväntade uppträdande.
Man anade en olycka, man fruktade en fara, utan att veta, hvari den skulle bestå.
— Såsom en nära anförvandt till grefve Posses familj anser jag mig vara berättigad, för att icke säga skyldig, att göra en fråga.
Orden föllo sig korta och kalla. De voro något af honom sjelf, kommo mera liksom från en bildstod än från en man med hjerta.
— Naturligtvis, fortsatte hofmarskalken, har jag icke skäl att göra
