366
någon anmärkning emot hvad herr grefve Posse finner för godt att besluta öfver sin dotters öde. Det är hans sak.
Att hofmarskalken icke talade fullkomligt upprigtigt, känner läsaren af det föregående; men stället och tillfället voro ej lämpliga att framkomma med enskilda åsigter.
— Jag har ej heller någonting emot den unge Döring och aktar allt för mycket min konungs vilja för att ogilla den nåd, som han så ädelt visat.
Ingen begrep, hvarthän han syftade; han gillade ju allt hvad som inträffat, och dock tycktes det vara just deremot, som han ville höja sin röst.
— Endast en fråga, och han vände sig dervid direkte emot Dörings far, amiralen, tror jag mig böra göra.
Alla lyssnade, som om frågan gält lif eller död.
— Var god och upplys oss, herr amiral, om er son är född i Sverige eller i Tyskland?
Frågan tycktes ej innebära någonting af särdeles vigt, och likväl såg man en anmärkningsvärd förändring i den gamle Dörings ansigte.
— Han är född i Tyskland, stammade den gamle.
— Man har sagt mig det, fortfor hofmarskalken; men man har också sagt mig, att ni, herr amiral, endast uppehöll er utrikes omkring sex månader, men att er son, då ni återkom, likväl skulle ha varit omkring ett år. Huru förhåller det sig härmed?
Den gamle Döring stödde sig emot Mauritz’ arm för att ej vackla.
— Det är till en man af ära, återtog hofmarskalken, då Döring iakttog tystnad, som jag stält min fråga, och jag vet att ingenting skall kunna förmå honom att säga en osanning. Och — helt kort och godt, herr amiral — är Döring er son, eller ej?
Häpnad och öfverraskning framkallade ett hastigt öfvergående utrop från de närvarande.
Frågan sårade Mauritz, liksom en oförtjent förolämpning, och han kastade på hofmarskalken en blick, full af förakt.
— Jag gör denna fråga, tillade hofmarskalken med samma köld som förut, icke för det att jag betviflar er sons börd, utan endast för att få vederlagdt ett dumt prat, som nått mina öron?
Det gifves punkter i vårt hjerta, händelser i lifvet, som, om de beröras, förlama oss. Det var en sådan punkt, som hofmarskalken berört hos den gamle Döring. Han ville tala, men han förmådde ej.
De närvarande rörde sig ej ur stället; något hvar kände sig stå liksom på en öfver en afgrund vägande planka.
— Herr hofmarskalk, började Mauritz, om min far ännu vore ung, skulle ni få ett svar, lämpadt efter beskaffenheten af er fråga. Nu — må ni lägga märke till hans tystnad — den är också ett svar.
Louise log emot honom; men en tår glänste bakom leendet.
Den tystnad, som uppstod, var dödande för dem, hvilkas lycka berodde på detta ögonblick.
