och åkte ej i hyrvagn, utan i en liten, den tiden mycket bruklig så kallad Medevivagn, förspänd med tvenne skjutshästar.
— Hör hit någon! ropade den resande, då vagnen stannade vid trappingängen till värdshuset.
Den täcka Marie syntes också genast på trappan.
— Kan jag få ett rum på en timme eller så? frågade den resande. Hästarne ha sprungit sig trötta i det dåliga väglaget.
— Strax! svarade den fåordiga flickan.
— From! ropade den resande derefter, men med sakta, vänlig stämma.
— Herre! svarade en röst från kuskbocken, under det att sjelfva mannen hoppade ned derifrån och stannade vid vagnsdörren, som han öppnade.
— Bär upp mitt schatull, men passa för resten på här nere och säg mig till, när hästarne äro uthvilade.
Den resande följde Marie, som trippade före honom uppför trappan. Sedan hon öppnat dörren till ett par små rum, aflägsnade hon sig för att hemta ljus.
Emellertid befann sig den resande i mörkret; och som han ej kände rummens beskaffenhet, stannade han, väntande på Maries återkomst, innanför tröskeln. Hans blickar irrade under tiden omkring, och till sin öfverraskning såg han framför sig en bland de mest intagande syner, han någonsin sett.
Dörren emellan de två små rummen, i hvilka Marie infört honom, stod öppen, och längst bort i det inre rummet mötte honom ett klart sken, som föll in genom ett fönster, anbragt på en dörr, som ledde intill ett tredje rum, hvilket nu var upptaget af andra gäster.
Utan att röra sig ur stället såg han ett par personer derinne. Den ena var ett fruntimmer i den mest blomstrande ungdom, den andre en karl i sina bästa år, i sin fullaste mannakraft.
Mannen stödde ryggen lätt emot en karmstol. Hans högra hand var något lyft och uttryckte på ett målande sätt en odelad och spänd uppmärksamhet, under det hans ögon fäste på det unga fruntimret brinnande blickar. Fruntimret, som hvilade ena handen mot en annan karmstol, talade med ett lif och en värme, att man såg, huru helt och hållet upptagen hon var af sitt ämne. Vår resande kunde ej höra hvad hon sade, och ville det ej heller, men kände sig ljuft och djupt tilltalad af det lifliga sätt, hvarpå den sköna och intagande qvinnan syntes hänförd af sina egna tankar. Ord och uttryck voro hos henne samma musik ur ett varmt hjertas glödande hänförelse. Ansigtets uttryck betecknade ordets alla musikaliska öfvergångar, ordet var uttryckens ton och lif. Mera Hebe än Venus till sitt utseende, var hon, under det hon nu talade, mera Psyke än Hebe.
Vår okände resande hade med häpen, ofrivillig beundran stannat i åskädande af denna vackra syn, då han nu hörde steg i trappan närma sig. Återkommande till sig sjelf, insåg han att tillfälligheten visat
