TJUGOSJUNDE KAPITLET.
Weisenburg och Vincent. Furstinnan.
Konungens storartade upprättelse och afsigter med Döring hade sprungit sönder som en bomb vid målet och endast lemnat förskräckelse och lidande efter sig.
— Underrätta furstinnan, att jag önskar tala vid henne, yttrade Weisenburg till en tjenare, under det han inträdde i ett af de yttre rummen af den våning, som beboddes af furstinnan Raszanowsky.
— Furstinnan är illamående och har tillsagt, att hon ej mottager någon i dag.
— Begif dig in till furstinnan och säg att jag önskar tala vid henne, säg henne, att jag måste det.
Weisenburg var icke mer samme glade och vänlige man, som eljest. Han var befallande, nästan hotande.
Under den stund han väntade gick han häftigt upp och ned i rummet. Hans ansigte uttryckte starka sinnesrörelser, och hans bröst häfde sig högt.
— Hvad vill ni mig? frågade furstinnan, då hon trädde ut ur sitt rum. Att döma af ert utseende, måste ni haft en orolig natt, min herre.
— Hvarför neka dertill, svarade han, fästande sina skarpa ögon på henne. Ja, jag har haft en orolig natt, min fru, en natt, som har räckt i tjugo år. Nu är den slut.
— Jag önskar er då en god morgon, min herre.
— Ni är bitter.
— Och ni är befallande.
— Om jag förtjenar förebråelse, min fru, är det åtminstone icke af er. Ni har nedkallat öfver mitt hufvud alla de olyckor, som en man kan lida, och jag har likväl i öfver tjugo år blindt underkastat mig alla edra önskningar och nycker. Ni väckte kärleken i mitt hjerta och förrådde den och mig, och likväl har jag under loppet af dessa långa år böjt mig under er vilja. För er skull har jag kufvat min rättvisa harm och hämd, för er skull har jag undertryckt de stormande passionerna i mitt bröst, för er skull qväft mitt hjertas rättmätiga fordringar, och varit allt, blott icke mig sjelf. Ni har sett mina qval och lidanden, huru jag kämpat och sönderslitits, huru jag, marterad af ständigt återkommande förebråelser, icke endast blundat för er brottslighet, utan förvandlat mig till tjenstehjon åt anspråk, underhållna af er svaghet och vittnande om er skam. För er skull har jag förvandlat min natur. Den våldsamma passionen i mitt bröst har blifvit vek sentimentalitet och den brusande häftigheten har blifvit svaghet. Jernet har förvandlats till en blomstervidja i er hand och vulkanen till en värmande och lysande brasa för edra fötter. Och mig träffa ej dess mindre edra förebråelser, derför att jag ej längre förmår att under en leende yta dölja, hvad som föregår inom mig.
