368
— Du vet icke, hvem som är min far?
— Nej!
— Och icke, hvem som är min mor?
— Nej!
I hofmarskalkens ansigte förändrades icke ett enda drag. Adlerstjerna blickade fram ur fönsternischen. De öfriga förskräcktes för den förändring, som visade sig i Mauritz’ utseende. Liksom om en förbannelse träffat honom, stod han ensam och öfvergifven der, ett rof för sönderslitande qval.
Fröken Rudensköld hastade ensam fram till honom, ledd af sitt hjerta, som var modigt, emedan det alltid förblef naturligt.
— Ni har ingen far, yttrade hon.
Mauritz såg förundrad på henne.
— Ni har ej heller någon mor, fortfor hon.
— Hvarken far eller mor, upprepade Mauritz.
— Vill ni hafva en syster, tillade hon, eger ni en i mig.
Ett bifall af beundran hördes i rummet.
— Mod, Döring! tilltalade honom i detsamma Armfelt. Du har ej mor och far, Döring, men du har vänner. Jag är en.
— Jag saknar icke mod, svarade Döring, jag saknar hopp.
Ett smärtsamt utrop hördes i detsamma från en annan sida af rummet. Det kom från Louise.
De kungliga personerna aflägsnade sig med flertalet af hofvet, för att lemna de lidande åt sig sjelfva.
Då Louise vanmägtig bortfördes, fattade Döring krampaktigt sin fars hand.
— Min gud! Hon aflägsnar sig, yttrade han.
Förfärad blickade man på honom.
— Hon handlar likväl rätt, tillade han derefter, ni skall också lemna mig.
— Min son!
— Jag är icke din son.
— Mauritz, Mauritz!
— Ah, nu vet jag hvad mina föräldrar heta.
— Du skulle veta det?
— De heta — skam och vanära.
— Ah…
— Och vet ni, hvad jag är döpt till?
— Lugna dig.
— Jag är döpt till — vanbörding.
Han lösgjorde sig härunder från sina vänner och störtade ut ifrån dem.
Furstinnan Raszanowsky hade sjunkit ned i soffan. Hon var blek och kall. De eljest så lifliga ögonen tycktes till och med nu hafva frusit till kristaller.
— Kom i håg, hvar du är, yttrade Vincent till henne. Fatta mod och var lugn. Ännu återstår mycket.
