Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/378

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

374

— Ja.

— Behåll då brefvet, men lofva mig att ej bryta det, förrän vi åter blifva allena. Lofvar ni det?

— Jag lofvar.

Fotstegen i trappan närmade sig allt mer och mer.

— Aflägsna er nu, min fru.

Furstinnan lydde.

Dörren öppnades i detsamma; men det var icke Armfelt som inträdde, utan fröken Rudensköld.

— Jag hade ej väntat er, yttrade Weisenburg, sedan Cazal aflägsnat sig.

Äfven fröken Rudensköld syntes öfverraskad att finna Weisenburg här.

— Ni söker…

— Furstinnan Raszanowsky.

— Hon väckte således ert deltagande i går afton.

— Dertill kan jag ej neka.

— Ni önskar att få ett enskildt samtal med henne?

— Det är verkligen min afsigt. Jag ville göra henne min uppvaktning.

— Furstinnan befinner sig ej rigtigt väl.

— Är hon sjuk?

— Hon är sällan frisk.

— En djup melankoli tyckes förtära henne.

— Ni har sökt att genomskåda henne, min fröken.

— Hon har älskat, icke sant, älskat olyckligt?

Fröken Rudensköld betraktade Weisenburg. Ett kallt leende gled öfver hans läppar.

— Hvilken qvinna älskar icke? svarade han.

— Kan jag få träffa furstinnan?

Weisenburg betraktade henne.

— Ni svarar mig icke.

— Jag tänker på en sak, min fröken.

— Om den rör mig, så låt mig då höra er tanke.

— Ni är svartsjuk, min fröken.

— Svartsjuk?

— Man har sagt mig att furstinnan talade på slottet i går om ett fruntimmer vid namn Wanja. Ni tror att hon känner mer om detta fruntimmer, än hon omtalade, och ni önskar att få veta det.

— Och om så skulle vara?

Man hörde återigen ljudet af steg i trappan.

— Hör ni?

— Någon kommer.

— Känner ni ej dessa steg?

— Det är…

— Det är Armfelts, min fröken. Ni hör det sjelf. Denna raska gång är ingen annans än hans.