Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/379

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
375

— Min gud, jag skulle icke vilja träffa honom.

— Jag förmodar det. Men ni sade ju, att ni af furstinnan ville utforska allt, hvad hon visste om Wanja?

— Det var ni sjelf, baron, som sade det.

— Ni vill veta, i hvilket förhållande Armfelt stod till henne?

— Ni genomskådar mig och förskräcker mig.

— Haf godheten, min fröken, att stiga in här i sidorummet, så skall ni få veta allt, hvad ni vill; men skynda er. Baron Armfelt lägger redan handen på låset — ni hör…

Fröken Rudensköld hade knappast hunnit draga sig tillbaka, förrän Armfelt inträdde.

— Ni har begärt att få tala med mig, yttrade Armfelt, och det föll sig väl, emedan jag också önskade tala vid er.

— Var god och tala, min baron; jag får alltid sedan tid att säga, hvad som ligger mig på hjertat.

Båda blickade stolta på hvarandra.

— Nåväl, min baron, jag vill vara kort — således — haf godheten och upplys mig om, hvem den der Vincent Pauletti egentligen är.

— Skulle ni icke känna honom? Han är min handsekreterare.

— Er handsekreterare? Ni känner alltså hans handstil?

— Ganska väl.

— Jag har här ett tillfälligtvis öfverkommet handbref från honom; var god och säg mig, om han har skrifvit det sjelf.

— Otvifvelaktigt, yttrade Weisenburg, sedan han granskat brefvet.

— Ni är säker derpå, det är godt. Tillåt mig då också fråga er, om ni äfven kännes vid denna handstil?

Baron Armfelt visade ett nytt bref.

— Det är ju min egen.

— Alldeles, brefvet är också underskrifvet med ert eget namn.

Weisenburg förstod allt för väl, hvarthän Armfelt syftade.

— Sedan ni nu erkänt dessa, vill jag äfven visa ett par andra bref.

— Verkligen! Det blir mig oändligt kärt.

— Det ena af dem, fortfor Armfelt, är äfven undertecknadt med ert namn.

— Ja, jag ser det.

— Är det också hans stil, herr baron?

— Var god — vänta litet…

Under det Weisenburg betraktade stilen, drogo sig hans läppar till ett skämtsamt leende.

— Ni skrattar.

— Den skälmen Vincent, började Weisenburg, med hvilken skicklighet har han ej härmat min stil.

— Han har härmat er stil? Nåväl; men hvad säger ni då om det här, under hvilket Vincents namn finnes, men skrifvet med er stil?

Weisenburgs löje ökades.

— Ett diplomatiskt infall, min baron, bara ett diplomatiskt infall.