382
klarade Weisenburg, egde Wanja ännu vid tiden för er bekantskap med henne ingen rättighet till namnet. Förhållandet har förändrat sig. Genom laglig arfsrätt tillkommer det henne nu.
Furstinnans blick hvilade oaflåtligt på Armfelt.
— Armfelt, yttrade hon slutligen, har ni glömt Aachen?
Armfelt for med handen öfver pannan, liksom ville han skingra en för sin själ sväfvande skuggbild.
— Aachen, upprepade han blott.
Weisenburg spratt till. Frågan tycktes liksom ögonblickligt trycka sig in i hans bröst såsom ett smärtande törne.
— Jag skall komma ert svaga minne till hjelp, baron, återtog han också. Wanja har meddelat mig allt, som tilldragit sig emellan henne och er. Under tiden för hennes skiljsmessa från mig sammanträffade ni båda såsom badgäster i Aachen.
— Jag mins, jag mins, mumlade Armfelt.
— Då mins ni säkert en af Aachens vackraste omgifningar, jag menar Ketchenburg. Det var en vacker afton. Wanja och ni hade gjort en promenad till detta ställe. Berusad af hennes och naturens skönhet svor ni vid allt heligt menniskan kan åberopa henne kärlek och trohet i lif och död. Såsom en symbol af er ed gaf ni henne en ring, en röd karniol med ett kors i. Ni svor henne den förbindelse, att hon, i fall ni någonsin öfvergaf eller svek henne, endast behöfde sända er denna ring och ni skulle inställa er för att inför hennes hämnare stånda blodigt ansvar.
— Ni har rätt. Det är sant. Jag erinrar mig det fullkomligt. Jag återfick ringen på slottet i går afton. Den kom från henne, genom er. Jag förstår. När skola vi träffas?
— När Wanja laddat dödsvapnet.
— Skall jag ladda det? sporde furstinnan. Svara mig Armfelt! Afgörandets ögonblick är inne. Svara!
Armfelt betraktade henne med en blick, utan allt uttryck.
— Skottet beror ej af hvilken som laddar, utan af hvilken som skjuter.
Furstinnan sjönk tillbaka i stolen.
Hela den själsspänning, hvari Armfelt varit försatt, hade vid slutet af detta samtal småningom försvunnit. Men i det ögonblick som han tycktes ha för afsigt att vända sig om och likgiltigt aflägsna sig, undergick han på en gång en plötslig förändring. Ansigtet glänste till, och ögonen strålade åter. När någon sol går upp i våra hjertan, visar sig dess morgonrodnad så i våra anletsdrag.
— Hvad är det? utropade han. Ni har bedragit mig Weisenburg. Se, se!
Weisenburg förstod ej hvad denna plötsliga förändring betydde, men märkte att Armfelts blickar stirrade längre in i rummet.
— Der kommer min Wanja med våren i sitt hjerta och våren på sin kind.
