Man skulle ha trott att det var en synvilla, men nej, ty en ung, blomstrande gestalt syntes i denna stund verkligen längst bort i rummet.
Onekligen var det något öfverraskande och nästan förtrollande i den just i detta ögonblick så oväntade synen.
Ganska naturlig var den ändå.
I fonden längst in i rummet betäcktes väggen nämligen af en strålande spegel. Synen framträdde ur den.
— Hon kommer, hon kommer!
Som vi veta, hade fröken Rudensköld med olika sinnesrörelser följt samtalets vexlande gång. Då Weisenburg införde Armfelt till furstinnan, tillät nyfikenheten henne icke att längre förblifva der hon var. Hon utträdde således och följde efter Armfelt. Det var också ingen annan än hennes i spegeln midt emot honom återgifna bild, som ett ögonblick föresväfvade honom såsom Wanja.
Fröken Rudensköld hade infunnit sig misstänksam och svartsjuk, men vid slutet af samtalet funnit att hon dertill icke hade anledning. Armfelts i ett uppdrifvet själstillstånd yttrade förmodan, att spegelbilden var Wanja — ung och skön — såsom han ännu erinrade sig henne — behagade och intog fröken Rudensköld på det högsta, och denna glädje gjorde henne mera älskvärd än någonsin. Kanske lifvades hon af den tanken att hafva besegrat en medtäflarinna.
— Hon nalkas mig, återtog ännu en gång Armfelt.
I denna stund stod fröken Rudensköld också leende vid hans sida.
— Hon är hos dig, hviskade hon och lade sin mjuka hand på hans axel.
Den varma andedrägten, de vänliga orden, den hjertliga handtryckningen och de leende blickarne smekte så ljuft Armfelts sinne.
— Låtom oss lemna detta ställe. Här lägger sig en isande kyla kring mitt hjerta.
— Mitt är varmt. Följ mig!
Det intryck Armfelt gjort på Wanja, hade ej undfallit Weisenburg. Af den iskalla blick, som hon kastade efter honom, slöt han att allt vacklande skulle från denna stund upphöra, och att hon hädanefter skulle i Armfelt se lika mycket sin fiende som i honom sjelf sin vän.
Armfelt hade tagit några steg emot dörren, men vände sig åter om; och under en lång stund af tystnad betraktade han nu furstinnan med en blick, full af djup sorg och allvarlig, sann och lefvande smärta.
— Om det verkligen är ni, Wanja, som jag har framför mig, så är ni ett förfärligt offer för er böjelse, yttrade han till henne; men — må gud straffa mig — hjertats röst är mitt ödes röst, och jag kan ej älska annat än ungdom och skönhet. Wanja, hvarför är ni icke mera ung och skön? Arma Wanja!
— Aflägsna er! befalde furstinnan. Den allsmägtige guden skall straffa er.
— Kom! hviskade Armfelt till fröken Rudensköld.
— Vincent, Vincent! ropade furstinnan, så snart Armfelt lemnat dem. Kom hit!
