— Det intryck, det der fruntimret gjort, vilseleder mig. Nu blir jag äfven lyssnare.
Förargad deröfver drog han åter sakta till gardinen.
— All otillbörlig nyfikenhet straffar sig sjelf, tänkte han vidare. Du må rodna, Mauritz, blygas, om du kan, tillade han.
Han lemnade rummet och gick ut. Midt i trappan stod en liten dörr öppen, som ledde åt en annan sida än den, hvarifrån han uppkommit. En sval sjövind blåste derifrån emot honom. Den ledde således ut — äfven denna dörr — och han tog vägen dit. Nedkommen befann han sig i en trädgård, från hvars andra sida sqvalpet af vågor hördes. Blodet brann i hans ådror, och sjöluften verkade uppfriskande och kylande. Han nalkades stranden. Vid bryggan låg en liten båt. Under det han ännu stod qvar der och njöt af den friska vindens behag, hörde han bullret af ett talrikt antal hästhofvar liksom närma sig från ett annat håll. Det erinrade honom om hans egen resa, och han återvände långsamt, men begaf sig ej upp till sina rum, utan till den andra gården, der vagnen väntade. Då han anlände dit, såg han mot natthimlen en liten kavalleritrupp, som gjort halt på andra sidan inkörsgrinden.
— Hvad vill det der säga, frågade han From, som lutade sig mot resvagnen.
— Här lär vara något å färde, svarade From, någonting orättrådigt eller huru jag skall säga.
— Orättrådigt, hvad menar du med det?
— Ser herrn, då den der ryttarskaran kom hit, så stannade den först der bakom lidret. Och så såg jag huru två, som redo i spetsen för de andra, närmade sig grinden. Händelsen gjorde, att jag just då stod under trädet, det der trädet der borta, och hörde hvad de pratade vid hvarandra. Den ene sade, att de skulle gå försigtigt till väga, och den andre sa ingenting, och så skickade den ene in den andre på värdshuset för att höra efter, om de voro qvar.
— Hvilka?
— De, vet ja!
— Hvilka de?
— Dom, som de ska arrestera naturligtvis.
— Arrestera?
— Ja, så sa dom. Men tyst, skall herrn nu få höra't sjelfver.
From hade kört vagnen till sidan, nära stallslidret, hvarigenom allén mellan grinden och värdshuset var fri, och man i mörkret kunde passera fram der utan att blifva bemärkt, ehuru man likväl sjelf såg köremålen omkring sig. Mauritz såg också, att en person, som nyss lmnnat värdshuset, nu hastade fram till en annan, som till häst väntade vid grinden.
— Hör herrn? sporde From.
Mauritz förstod ej rätt, hvad som passerade omkring honom, men han anade något, han förestälde sig mycket, och han började tänka åtskilligt.
