38
— Jag hör ingenting, svarade han. Tyst!
Utan att kunna förklara det för sig sjelf kände han sig orolig, nästan ängslig.
— Har herrn bättre förstånd än jag, så är det då en hejdundrande sanning, att jag har bättre öron än herrn?
— Hvad säga de då?
— Herrn hör intet?
En vindflägt förde verkligen nu ljudet af några svaga, sakta framhviskade, bortdöende ord till hans öra.
— De äro ännu qvar här, talade den ene.
— Bra, genmälte den andre. Besätt porten med ett par poster. Ingen får slippa ut.
Mauritz anade, att det kunde gälla henne, hvars betraktande nyss gjort honom ett så stort nöje, och de personer, i hvilkas sällskap hon var; han förestälde sig henne inspärrad i ett fängelse och beröfvad friheten, som syntes utgöra lifsvilkoret för hennes älskvärdhet, och den tanken föll honom in, att han möjligtvis skulle kunna vara henne till nytta, någonting som han ansåg sig vara henne skyldig såsom en ringa ersättning för den otillbörlighet, hvarigenom han, ledd af omständigheterna, troligtvis till någon del fått höra en hemlighet, som ej var beräknad för honom. Men gälde det verkligen henne, och om det gjorde det, huru skulle han kunna gagna henne?
— Du har ej hört något mera? frågade han From. Jag anar något ledsamt. Säg ut fort, om du har något på sinnet.
— Vasserra. Det skall vara ett fruntimmer här med.
— Ett fruntimmer säger du?
Det var ej längre möjligt att han misstog sig. Det måste gälla henne.
— Vänta, vänta, få vi väl se, tänkte han.
— Det var på det maneret, förstås, ser herr, att en utaf de der herra derborta sa', att de hade glömt att ta vagn med sig, och sände en ryttare med en okristlig fart efter en nånstans.
— Hvad skulle de med vagnen?
— Fruntimret kunde icke rida, sa' dom.
Mauritz insåg, att hvad som borde göras, borde göras ögonblickligt. Om någon fara var å färde, så var hvarje dröjsmål en oersättlig förlust.
Han erinrade sig de ord, som han hört, innan han lemnade sin utkik vid dörrfönstret, men de voro så i allmänhet talade, att han ej kunde draga någon bestämd slutsats deraf, ehuru de kunde innebära ganska mycket. Bemärkande detta, såg han tvenne karlar inmarschera genom grinden. Det var lätt att gissa, att dessa voro de poster, som skulle besätta porten.
Hela denna scen hade, ehuru man derunder vexlat nägra halft afbrutna meningar, likväl försiggått å ömse sidor med en försigtighet och
