blick och utsträckta plananläggningsförmåga förstod han att tillegna sig. Hans campagne i Savolax, der han med en ringa styrka alltid slog ryssarne åren 1789 och 1790, vittnar om hans mod och anföraretalang. Det sistnämda året underskref han med blesserad arm freden med Ryssland i Wärele. Armfelt var lika bekant med arbete, nattvak, privationer, som med ett elegant och vekligt hoflif. Ingendera af dessa vexlingar besvärade honom.»
Träffande har man benämt honom, yttras det i Biografiskt lexikon, denna källa för våra dagars historiska omdömen, »nordens Alcibiades»; likheterna äro mångfaldiga. Öfverallt kom han hastigt högt i gunst; sällan bibehöll han sig fortfarande deruti.
Den senare delen af detta omdöme synes dock vara förhastad. Ifrån det ögonblick, som Gustaf III:s snille funnit en politisk vän i Armfelt, förlorade han aldrig sin monarks gunst, utan bibehöll sig troget i hans hjerta ända till den stund det upphörde att slå.
Men ehuru dessa utkast till en karaktärsteckning om Armfelt af hans egna samtida onekligen innebära mycken sanning och rättvisa, äro de likväl ej annat än lösa fragment, färger, med hvilka man väl kan måla honom utan att behöfva anlita några flera, men som likväl snarare ännu ligga på paletten och der förvilla ögat, bländande genom sin brokiga glans, än de i sin harmoniska, artistiska behandling och fördelning lefvande framställa hans bild på duken.
Man saknar här den genom hela Armfelts lif framgående karaktären.
Lättsinnigheten tillhörde hans enskilda lif; troheten genomgår hela hans offentliga.
Under sina lysande irreguliera kometbanor hade Gustaf III och Armfelt träffat hvarandra och sammansmält till en enda. I det ridderligt chevalereska står Gustaf ofta tillbaka i jemförelse med sin gunstling; i det maskerade politiska spelet står deremot gunstlingen alltid tillbaka i jemförelse med sin herre. Då den senares försigtighet och förställning någon gång fördröjde eller mattade handlingens gång, blef derför den förres öppna och beslutsamma lynne en lifvande driffjäder, som raskt påskyndade dess utveckling. Gustafs planer de senare åren egde i Armfelts själ sin verklighet, innan verlden ännu kunde ana dem. Gustaf såg möjligheter öfver allt; Armfelt såg aldrig några omöjligheter. Denna lätthet att finna möjligheter, att sätta fötter under sin konungs planer och gifva dem armar att arbeta sig fram med, var ingen lättsinnighet, det var snille, ett snille, som hade kännedom om klaviaturen till tidens samhällsförhållanden och menniskohjertats hemligheter, ett helt annat snille likväl än Gustafs eget, som mera uteslutande låg inom de stora idéernas område. Gustaf var outtömlig på planer att bryta nya vägar och gifva dem stora och betydelsefulla mål. Armfelt stannade ej dervid; han gick modigt fram med yxan, tog sällan fel om den fördelaktigaste rigtningen och visade huru nära målet låg, endast man ej stannade vid blotta kartritningen, utan raskt öfvergick från ord
