44
till handling. Ömsesidigt sporrande hvarandra, voro de ständigt nya och liksom på nytt födande hvarandra. Huru högt Gustafs djerfva vingar än buro honom, följdes han alltid af Armfelts. De vänfasta förhållanden, hvari de stodo till hvarandra, voro icke en öfvergående tillfällighets, utan ett behof hos konungen och hänförelse hos gunstlingen. Längre än dessa gingo i sina syften hafva få män kunnat gå. Deras sista plan vittnar derom, en plan, som skulle, skickligt utförd, ha gifvit Europa ett helt annat utseende än det nu eger, hade ej det Ankarström-Ribbingska skottet satt en blodig slutpunkt för Gustafs bana. Som denna plan är alltför litet bekant, torde vi få omnämna den här, såsom karaktäristisk för den djerfhet, hvarmed den var anlagd. En af författaren känd person, som trenne gånger genomläst hufvuddokumentet, har meddelat oss hvad vi hafva att berätta härom. Planen var skrifven af konungens egen hand, med ändringar och tillägg af Armfelt. Gustafs önskan att för alltid aflägsna från Sverige all fara från Rysslands sida utgjorde basen. Napoleon yttrar i sina Memoires de S:t Helene följande: »Sans le coup fatal, qui emporte Gustaf, l'Europe auroit eu une toute autre face. Avec les 30,000 Russes il se serait jetté sur la France et pas un tambour n'en serait revenu, mais-avec ses propres troupes il auvoit savancé en Pologne, pour y occuper le throne, et avec les Polonais d'un coté et les Suedois par la Finland, il alloit recommencer la guerre avec la Russie, dont le trépas n'étoit pas incertain.» Då missionen under grefve Potocki anlände från Polen till Stockholm 1789, visade sig, först sedan Gustafs arbete om faran för den europeiska jemvigten blifvit gilladt, att planen omfattades med bifall. Negociationen med Stanislaus af Polen fördes af grefve von Engeström, och det så hemlighetsfullt, att Ryssland först efter Gustafs död fick kännedom om, att det redan var uppgjordt, att Gustaf skulle mottaga den polska kronan och Stanislaus derför erhålla en årlig pension i dukater samt till residens ståthållarehuset i Stockholm och Ulriksdals slott till sommarnöje.
Gustaf III ville göra af Sverige ett Frankrike, icke egentligen ett sådant, som det var under Ludvig XV, utan som han då hade sett det, och han trodde, att detta skulle låta verkställa sig utan att förtrycka nationens inre folkfrihet, men han bedrog sig, och snart buro hans handlingar, ehuru måhända konungen dervid mindre framstack än snillet, prägeln af de få orden: l'état c'est moi. Hvad flere århundraden uträttat i Frankrike, ville han uträtta på några få år, men mer än ett århundrade arbetade äfven i hans lifliga själ. Sveriges ära och yttre sjelfständighet lågo honom varmt om hjertat, ehuru han ofta tog skenet för verkligheten. Han betraktade fäderneslandet genom den prismatiska färgglansen af sitt snilles förstoringsglas, öfverskattade dess krafter och tillgångar och trodde sig kunna täfla, om det äfven gälde med hela Europa. Rysslands kolossala tillväxt var honom framför allt en nagel i ögat, och i perspektivet af sina planer belystes hans inner-
