sta tanke liksom af en blixt af förhoppningar, den nämligen att kunna förkrossa denna magt, om ej genom annat, genom en coup de main.
I detta gigantiska maskineri af ingripande och omhvälfvande framtidsföreställningar var Armfelt ett af de vigtigaste hjulen. För hans fantasi vidgade sig också en svensk, en fosterländsk framtids Iliad, der Achilles’ rol var hans.
Men dessa fata morgana af politiska kombinationer skingrades och bortdunstade för och genom det mördande skottet. Armfelt var dock fortfarande trogen sin hädangångne konung och de glänsande planerna, hvilkas morgonrodnad äfven kastat sitt sken på honom, ehuru omständigheterna numera oupphörligt tvingade till eftergifter och förändringar och luftslottet slutligen för alltid instörtade i hans själ, då han i Zsarskoje-Selos salar utandades sin sista suck.
Gustaf hade i sina sista stunder både såsom konung och vän gifvit Armfelt det vigtigaste och skönaste förtroende, som någon lefvande kan erhålla af en döende monark, det att beskyddande vaka öfver sonens rättigheter och framtid. Han upphörde också aldrig att trofast egna sig deråt, och äfven då sonen ej mera kunde räddas, verkade han för sonsonen. Kärleken för Gustaf III sträckte sig hos honom äfven till hans aflägsnaste skugga.
Armfelts lättsinnighet åsom senskild man försonas i många afseenden också genom hans trohet såsom offentlig.
Lif och eld strålade från hans ögon, ädelhet afspeglade sig på hans
panna, genialité log från hans läppar, då Mauritz mötte hans blick.
Mauritz hade också aldrig känt sig så tilltalad af någon manlig person
som af denne, för honom ännu okände. Det föreföll honom, som han
i verkligheten hade fått igen en en gång närd, men förglömd dröm,
en ungdomssyn, åter till lif uppvaknad i hans hjerta.
— Ni har på ett mindre passande sätt inträngt i detta rum, yttrade Aminoff till honom. Ursäkta att jag frågar er, hvad ni vill.
Mauritz återkom till sig sjelf vid dessa långsamt, men med förebrående värdighet uttalade ord. Ofrivilligt flög hans hand öfver pannan, liksom för att skingra de egna luftbilder, som för ett ögonblick förbryllat honom.
— Ni har rätt, svarade han, omständigheterna påkalla också att jag skyndar med min förklaring. Anländ för en knapp halftimme sedan hit, nedgick jag på gården för att efterse mina saker, då jag upptäckte, att en skara ryttare nyss stannat utanför grindarne. I denna stund är till och med porten till detta hus besatt med tvänne poster. Jag känner icke vidare orsaken härtill, men trodde mig kunna göra er en tjenst med att så skyndsamt som möjligt meddela underrättelsen, så mycket mer, som jag hörde att det var fråga om att arrestera…
