62
en rigtig karl också bidrog dertill. Värjan vid hennes sida tog sig oändligt näpet ut. Det lockiga håret låg nu gömdt i en puderpung, försedd med svart sidenrosett. Då hon insvepte sig i sin blå kappa och satte hatten på hufvudet, tycktes metamorfosen vara fullkomlig. Hon presenterade sig med en säkerhet och bestämdhet, som icke lemnade något öfrigt att önska.
Prinsessan hade befalt fram en mindre och lätt vagn, förspänd med endast tvenne hästar, och utan allt uppseende lemnade de palatset. Snabbt rullade vagnen fram öfver Norrbro. Hästarne voro yra och unga. De klippte i luften med öronen, och de stora eldiga ögonen rullade lysande omkring 1 deras stolta hufvuden. Farten ökades. Med en vinds snabbhet passerade de förbi Lejonbacken. Vid början af Skeppsbron stodo några stojande matroser. Hästarne skyggade och ännu hastigare rullade åkdonet framåt. Föremålen omkring dem tycktes flyga förbi i motsatt riktning.
— Hur är det, Andersson? frågade prinsessan kusken. Du låter det väl ej skena med oss?
— Ingen fara alls, ers höghet… hi… jag bara låter det gå, som om det vore smordt, för si… hi… man skall åka kungligt förstås.
Prinsessan drog sig orolig tillbaka i suffletten vid detta svar, som föreföll henne besynnerligt.
Läsaren torde kanske bättre förstå det. Andersson var ej rigtigt vid sina sinnens bruk. Nyss hemkommen, hade han ej väntat, att prinsessan vidare på aftonen skulle begifva sig ut, och han hade i den bästa ro slagit sig ned vid punschglaset och var redan vid det briljantaste humör i verlden. då han åter måste upp på kuskbocken och fatta tömmarne. Under det han i sitt glada lynne ville visa sitt mästerskap som kusk, kände likväl hästarne att de ej styrdes af samma säkra hand som eljest. Ögonblick efter ögonblick växte också deras obändiga, vilda häftighet.
— Skenar det ej? sporde prinsessan åter.
— Ingen fara… hi.
Louise lefde i sina drömmars verld. I sina tankar satt hon vid sitt staffli. Med färger ur djupet af hennes hjerta, med ljus och glans ur hennes inom sig sjelf så tyst slutna fantasi vidgade sig sköna och praktfulla utsigter för hennes ögon. Hon såg… dock vi få alltid framdeles tillfälle att teckna hvad hon såg.
Hon märkte ej den fart åkdonet fått. Hon flög öfver en annan verld fram till andra mål. Under henne låg icke hufvudstadens gator, utan snarare lätta, i skiftande dagrar glänsande skyar. Omkring henne reste sig icke stenmassor med rykande skorstenar och hvita murar, utan susande parker, klädda i nyfödda morgonrodnaders skimmer.
Oupphörligt tilltog dock hästarnes vilda fart. Fotvandrarne hastade med rädda blickar åt sidan.
— Se upp! ropade Andersson, förtjust öfver att åka på kungligt vis.
— Se upp, se upp! ljöd det äfven från fotvandrarnes sida.
