Prinsessan darrade.
— Andersson! ropade hon.
— Hejsan, ers kunglig höghet! Kör jag icke… hi… som en erkeengel?
— Stanna, Andersson! Jag vill stiga ur.
Andersson hörde numera ingenting; han hade på länge ej åkt så väl. Man torde märka, att han var kusk till kropp och själ.
Uppkomna på Hornsgatan, saktade likväl hästarne farten. Andersson runkade dervid på hufvudet, men prinsessan blef lugnare.
— Du skall stanna vid Timmermansgatan; hör du Andersson?
— Ja, ers höghet, hi!
Framkommen till det utsatta stället, stannade han äfven; men hästarne dansade, uppsporrade af vild ysterhet.
Under det prinsessan steg ur åkdonet, åtföljd af Louise, befalde hon Andersson att vända och vänta deras återkomst.
Ögonblicket var nu inne för Louise att visa sig som en skicklig kavaljer. De egna fantasierna lemnade också genast rum för denna skyldighet. Emellertid var det icke utan en viss inre bäfvan som hon bjöd prinsessan sin arm.
— Hvarthän, ers höghet, skola vi nu ställa vår väg?
— För Guds skull, nämn mig endast vid namn, eller ännu bättre, vid något annat. Du kan blottställa oss.
En längs gatan vandrande karl stannade härunder, uppmärksamt betraktande det ståtliga, men lätta åkdonet, liksom fann han sig öfverraskad att vid denna tid på dygnet finna det i en så aflägsen stadsdel. Derefter fortsatte han väl åter sin väg, men då han hann upp prinsessan och fröken Louise, hejdade han sina steg och fäste på dem en stadig och granskande blick.
Vid skenet från den i närheten befintliga gatulyktan, urskilde man lätt hans utseende. Insvept i en vid kappa, såg man att han tillhörde en mera burgen klass. Hvad som hos honom likväl mest tilldrog sig uppmärksamheten, var hans nästan dödsbleka anletsdrag. Liksom bekräftadt af den kalla blicken, låg ett uttryck i dem både dystert och hemskt. Äfven om det icke var något af en dödskalle i dessa drag, erinrade de dock om en sådan.
Prinsessan och Louise sägo sig bemärkta och slöto sig tätt intill hvarandra.
Med ett isande och kallt leende, som hastigt öfvergående krökte främlingens läppar, passerade han tyst förbi dem och försvann snart i mörkret.
— Såg du den der karlen, som så dristigt såg mig i ansigtet? Jag darrar ännu af förskräckelse.
Louise var säkert lika rädd som prinsessan, men hon insåg, att det nu tillhörde hennes roll att visa sig oförskräckt.
— Frukta intet. Jag är nu karl, jag också, hviskade Louise. Man skall icke kunna skrämma mig så lätt. Hvarthän?
