och som för öfrigt var för henne helt och hållet ny, bidrog ej litet att skingra hennes rädsla.
Då prinsessan uttalade sin fruktan, slog också Louise nu med gladt sinne på sin lilla värja, liksom hon förtröstansfullt vädjade till den emot alla möjliga faror.
— Var icke orolig, bad Louise. Skulle någon förgå sig emot oss, skall åsynen af min värja nog skrämma honom. Jag känner mig vid rätt lustigt lynne och tycker att äfventyret ej är så tokigt.
Man hastade framåt. I hvarje skugga trodde sig prinsessan se en fara. Man stannade den ena gången efter den andra… undersökte … hviskade… och fortsatte åter vägen.
Fruktan är en skugga i vår egen själ, som hindrar oss att se klart. I bakgrunden af denna skugga ritade prinsessans föreställningar upp tusende fasaväckande figurer.
Nu saktade hon sina steg. Louise kände att hennes arm darrade.
— Hvad är det? Ni darrar, prinsessa. Gatan är tom. Hvad fruktar ni?
— Jag fruktar, att vi gått vilse.
— Vilse? Huru?
— Det var illa, att jag ej tog någon med mig, som varit här förut.
— Ers höghet ville ju ej förtro sig åt någon.
— Du har rätt, och likväl…
— Likväl…
— Vet jag ej nu, hvar vi äro. Jag tror, Louise, att vi vända åter om till vagnen. Mitt mod börjar öfvergifva mig.
— Som ers höghet befaller; men om afsigten med ert besök här är af vigt, vore det synd att ej nu uträtta ärendet. Kanske äro vi helt nära vid målet. Stöd er bättre, ers höghet, vid min arm.
En stunds tystnad, full af ovisshet, inträdde.
— Ers höghet, återtog Louise derefter, ni ville ju till Tavastgatan?
— Ja, ja!
— Då äro vi på rigtig väg. Deruppe på det der hörnhuset kunna vi vid lyktskenet läsa det. Låt oss då gå vidare.
— Aldrig mer, Louise, aldrig skall jag föreslå dig en så dum promenad som denna. Du kan ej förstå den oro jag lider.
Ehuru Louise sökte ingifva prinsessan mod, kände äfven hon en oro, som hon ej kunde beskrifva.
— Vi måste likväl snart vara framme, Louise, ser du lyktan der nere i gränden? Det är dit jag ämnar mig. Ingångsporten är till höger om lyktan. Kom, kom!
Snart voro de vid porten.
Ett utrop af förskräckelse var likväl dervid nära att springa öfver prinsessans läppar. Tätt vid sidan om porten stod nämligen främlingen med det likbleka ansigtet, ännu med samma iskalla leende, hvarmed han, då han passerade förbi dem på gatan, mötte dem. Hvarför hade