66
han intagit denna plus? Hvem var han? Kände han henne? Den ena frågan jagade så efter den andra ögonblickligt genom hennes själ. Hon önskade sig långt derifrån och ryggade tillbaka. Louise förstod likväl allt för väl upproret i sin furstliga väns hjerta, men hon såg i den okändes ganska dramatiska ställning endast en öfverraskande tafla och, anlitande sina krafter, förde hon prinsessan framåt.
På nedra botten i det hus, dit Sofia Albertinas och Louises väg
förde, funnos till venster om ingången tvänne små rum, af hvilka det
ena var ett litet kök och det andra ett tarfligt boningsrum.
I köksrummet var det mörkt.
I det inre rummet brann en dank med matt och svag låga och upplyste föremålen med ett nästan blått sken.
I kakelugnen kolade några glöd.
Framför kakelugnens fot lågo spillror efter en sönderbruten trästol, hvaraf man kunde sluta, att den nyss utbrända brasan blifvit underhållen af delar utaf den.
Midt på golfvet fans ett omåladt och rankigt träbord, på hvilket stod ett gammalt tennstop utan handtag och ett par tallrikar, söndriga i kanterna.
Mot ena väggen lutade sig en bokhylla, men utan böcker. Endast några gamla trasiga, på grått och groft papper tryckta folkvisor utgjorde hela biblioteket.
Längst upp i det lilla rummet stod en träsäng. Den ena foten på sängen var afbruten och ersattes af några på hvarandra lagda tegelstenar.
I sängen låg en af sjukdom och armod till sitt utseende förtärd och döende karl. En brännhet rodnad färgade hans kind. Hans andedrägt var kort och häftig, och bröstet häfde sig oroligt upp och ned. Nedre delen af ansigtet var öfverväxt af skägg, skiftande mellan svart och grått. Hans hår var oborstadt och tofvigt; det hade på länge ej blifvit kammadt. Med ett halmbolster under sig, var han betäckt af en lappad, här och der trasig grå soldatkappa.
På sängkanten satt en gammal gumma, och det var någonting klagande… beklagande… i den fram och åter vaggande rörelse, som hennes hufvud och öfre del af kroppen oupphörligt under djup tystnad fortsatte. Vid foten af sängen stodo några medikamentsflaskor.
I detta eländets näste bar allting spår af lidande och armod.
Ett undantag torde dock kanske böra nämnas.
Midt framför den sjuke mannen satt nämligen på väggen ett kopparstick, suddigt visserligen, men dock ett kopparstick, föreställande Gustaf III, och öfver detsamma en rostig och afbruten värja samt en pistol af simpelt utseende.
— Eld, eld! ropade den sjuke.
