— Som jag säger. Än trodde han sig se att porträttet der på väggen såg vredgadt och förtörnadt ned på honom. Än tyckte han att det talade förebrående till honom. Än inbillade han sig att det nedsteg från sin plats och nalkades honom. Ögonblicket innan ni inträdde hade han ännu samma feberdrömmar, och då ni kom, såg ni, huru han stirrade på er?
— Ja, ja!
— Huru han anlitade sima sista krafter, reste sig upp och lutade sig framåt, nästan som om han önskat genomblicka er?
— Nåväl!
— Såg ni hvilken oro, som uttryckte sig i hans blick, hvilken ängslan, som afspeglade sig i hans utseende?
— Vidare!
— Gaf ni akt på det dödsrop, fullt af qval, hvarmed han slutligen sjönk tillbaka på sin bädd för att för alltid utandas sina lidanden?
— Ni uppskrämmer mig.
— Ers kunglig höghet… han igenkände er… ja, ja, helt säkert gjorde han det. Jag kan ej misstaga mig derpå, och endera var det förskräckelsen eller glädjen deröfver, som påskyndade det sista ögonblicket.
Denna föreställning oroade prinsessan. Hennes goda hjerta led af den tanken, att hon skulle kunna vara, äfven emot sin vilja, orsaken till en menniskas död.
— Förskräckelsen? Ni måste förklara er närmare.
— Han varsnade i ert ansigte ett drag, erinrande om er höge, aflidne bror, inför hvilken hans samvete troligtvis ej känt sig rigtigt rent. Jag vet ingenting om dessa papper. Kanske läste han förlåtelse i ert öga, försoning i ert så oförmodade uppträdande; men, som sagdt är, dessa papper…
— Och hvad är det då med dessa papper? Ni känner dem?
— Jag känner ingenting… tag dem… de äro edra… och skola säkert upplysa er om, huruvida jag misstagit mig eller ej… Se här … de bränna i min hand… tag dem… tag dem!
Louise emottog paketet.
Sedan prinsessan öfverlåtit börsen till gumman och lofvat att dagen derpå sända någon, som skulle draga omsorg om den dödes betrafning, lemmade hon denna eländets bostad, der döden också nu uppslagit sitt läger.
