Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
95

— Jag vet ej till hvilken; men den, som mottog dem, blef i sin tur också beröfvad dem.

— Och nu ligga de i Armfelts hand?

— Jag har ej sagt det med bestämhet; jag säger blott, att ingenting är omöjligt.

— Denna labyrint af ovisshet är qvalfull. Hvad vet ni då?

— I bästa fallet något, i sämsta ingenting.

— Ni steker mig vid långsam eld. Säg ut hvad ni vet!

— Jag vet att jag har ett af de papper, som Ehk lemnade ifrån sig, i min ficka.

— Tag hit, tag hit! Får jag se!

Den häftighet, hvarmed Reuterholm yttrade sig, vittnade om, huru mycken vigt han satte på de ifrågavarande handlingarna.

— Huru har ni kommit öfver det? Ni måste säga mig det. Det skall vägleda mig vid efterspaningarne efter de öfriga.

— Jag kan ej upptäcka de kanaler, som jag använder till er tjenst; ni skulle då för alltid sätta mig ur stånd att gagna er.

— Men detta papper… gif hit… gif hit…

Vincent lemnade papperet. Med af oro darrande hand emottog Reuterholm det, och hans ögon nästan slukade det rad efter rad. Det uttryck af missbelåtenhet, som snart afspeglade sig i hans ansigte, antydde emellertid att han ej funnit, hvad han förestält sig.

Läsaren torde redan hafva i Vincent anat och igenkänt den okände, dystre främling, som på ett så egendomligt sätt uppträdde vid prinsessan Sofia Albertinas besök hos Ehk.

Huruvida Vincent i öfverensstämmelse med sin uppgift egde i sitt våld endast det nu framlemnade papperet eller ännu flera, men af obekanta skäl ej ville fram dermed, är ej lätt att gissa.

— Äfven denna handling, yttrade han, då han märkte den likgiltighet, hvarmed Reuterholm betraktade papperet, lönar dock mödan att läsa, allrahelst som den ganska väsentligt rör er sjelf. Om jag får lof…




Läsaren skall i hvad vi under berättelsens fortgång komma att avföra om denna karaktär säkert finna, att han kunde hafva både stora intressen och äfven vara allt för mycket invigd i och underkunnig om den tidens ställningar och förhållanden för att, efter ryske ministerns oförbehållsamma samtal med fröken Rudensköld, och hvarom han säkert erhöll kännedom, uttaga ett steg i enahanda rigtning med prinsessan Sofia Albertina eller i afsigt att sammanträffa med Ehk, för att genom honom söka erhålla den möjligen fullständigaste kännedom om de år, som föregingo katastrofen 1792. Prinsessans och hans sammanträffande på vägen till Ehk, om också härflytande af en verklig tillfällighet, torde läsaren då finna motiverad af förhållandenas egna bestämmande logik.